Leva som man lär

Hej, svejs! Livet på landet… är, för det mesta, alldeles fantastiskt och underbart. Men ibland ballar det ur lite grand. Förra helgen hade en mus tagit sig in i taket ovanför badrummet och den knaprade och tuggade nåt alldeles väldigt där. Det finns en fläkt i taket, som är kopplad till belysningen, så när man tänder lampan startar fläkten. Musen tuggade sönder en massa saker som sen trillade ner i fläkten så att den till slut skar och slutade fungera. Gör inte mig så mycket för fläkten lät ganska illa och det blir bra med en ny där. Allt gott och väl så långt, men musens knaprande slutade efter nån dag och ett par dagar senare började det lukta skumt i badrummet. Så, jodå, den lilla gynnaren hade avlidit, på sin post förmodligen, och ligger där nu och stinker. Elektrikern har ännu inte kommit för att byta till ny fläkt, så förmodligen hinner musen sluta lukta innan han kommer hit (om den nu ligger så att det går att komma åt den vill säga). Hå, hå, ja, ja! Man blir bra på att hålla andan och andas genom munnen. 😀

Sen var det vildsvinen! Det har varit mycket bök här i närheten och en morgon när jag klev upp hade de varit inne i trädgården och bökat upp en del. Hyresvärden vill inte ha några uppbökade trädgårdar så han var här i fredags och satte upp ett enkelt elstängsel. Vi får se om det hjälper. I morgon ska jag försöka vända tillbaka jordkockorna och trampa till dem så det blir någorlunda fint igen.

Sen var det Gandalf! Han vill gärna ligga i min säng och gå och lägga sig när jag går och lägger mig. Han är rätt stor och tung och jag gillar egentligen inte att ha honom i sängen. En kväll var jag lite irriterad så jag fräste åt honom så han la öronen bakåt och for iväg. Han blev nog lite sur på mig och morgonen därpå låg en död mus, som jag höll på att trampa på, nedanför sängen. Han brukar inte ta in mössen så jag blev lite förvånad. Men det var ju ingenting jämfört med vad som låg nedanför sängen morgonen därpå: en EKORRE!! Stor och väldigt död! Då skällde jag på honom. Stackars, stackars ekorren! Och hur farao han har fått in den genom kattluckan fattar jag inte. Han har ju jobb med att bara ta sig in själv ibland.

Förutom alla djurincidenter har veckan varit lite upp och ner. Vissa dagar har känts jättebra och vissa dagar har jag bara varit trött, seg och less. Jobbmässigt har det faktiskt hänt lite grand och det är både bra och lite stökigt på nåt sätt. Ska försöka förklara hur jag menar. I måndags var jag hos en arbetskamrat från det glada 80-talet då vi jobbade tillsammans på Saab under några år. Hon har en liten bokföringsfirma som hon vill börja avveckla och jag var där och bara tittade lite på hur hon jobbar med den. Jag är dock ingen vän av siffror, och kan inget om bokföring, så att ge mig på något sånt känns lite för svårt för mig. Men det är jättebra att hon kan den biten om jag eventuellt startar något eget så småningom.

Jag pratade med kvinnan som skulle kunna tänka sig att köpa vegetariska matlådor, och hon var villig att vara lite “försökskanin” under en tid. Vi ska höras igen, för veckan som kommer ska hon ha besök och är lite upptagen. Hon vill helst ha ekologisk mat, så jag behöver undersöka vad kostnaden blir för matlådorna i så fall. Sen behöver jag nog hitta ett kök jag kan vara att laga mat i om det här utvecklar sig mer.

Bild lånad från Portionen under tian

I fredags fick jag mejl från personen som är kostansvarig i Kinda kommun (som är nära där jag bor nu) och där behöver de vikarier just nu (vill jag jobba i kök igen…?). Och idag har jag pratat med den person som är ordförande i ortens lilla affär där de kommer att behöva ha någon som kan rycka in lite då och då. Vi ska höras igen i oktober.

Ja, ni kanske förstår, det blir lite rörigt för mig och jag börjar grubbla och vela och vet inte alls vilket ben jag ska stå på. Nu är det ju så att det är jag själv som har dragit i alla trådar så att det har börjat röra på sig så jag får “skylla mig själv” att det blir så här. Och så glömmer jag fullständigt bort, det jag talar om för andra att de ska göra, och försöker lösa allting själv. Ni som har bra minne kanske kommer ihåg vad jag skrev förra veckan (knappt jag gör det själv för jag går sällan tillbaka och läser det jag har skrivit). Men jag tror det handlade om att släppa taget och låta Universum utforma detaljerna och inte riva för mycket själv i det hela.

Många val, blev det dock, på en och samma gång. Det jag behöver komma ihåg är att allt inte behöver lösas direkt och att det faktiskt är okej att prova sig fram. Kan jag bara hålla mig lugn och inte stressa upp mig är jag säker på att allt klarnar till slut. På torsdag ska jag göra en spännande sak som kanske kan hjälpa mig med att få lite klarhet. Via en vän som taggade mig en tävling på facebook har jag vunnit en årstarotvägledning på Kreativ Helhet i Linköping. Helt fantastiskt (jag brukar sällan vinna nåt) och det ska bli så intressant. Vill ha torsdag nu! 🙂

Universum hade, så klart, koll på att det skulle röra till sig lite för mig nu så jag tror det är därför jag vann den här tävlingen. Tack för hjälpen, alla inblandande! Blir intressant att se vad kommande vecka har på lut (gärna lite färre djur-incidenter). Känns som en rörelse framåt, ändå, fast något vinglig och krokig. Självklart är allt precis som det ska vara och allt löser sig alltid för mig på allra bästa sätt! Det gör det för dig också! Glöm inte det! Ha det gott!

Våga lita på Universum

Hej, svejs! Man kan väl inte säga nåt annat än att det är en lite gråmulen lördag här i Östergötland idag. Jag tog ändå en promenad förut och just då var det faktiskt uppehåll, så det var riktigt skönt att vara ute. Det tog lite extra tid att gå för jag stannar allt som oftast och käkar skogshallon. Inte så jättemånga kvar nu med de som finns är väldigt goda så det är lika bra att passa på att mumsa! 😀 Även veckan som har gått har jag plockat bär och det finns fortfarande förvånansvärt mycket blåbär kvar och massor med lingon så kanske ( 😉 ) att jag plockar till veckan också. Blåbären är till mig själv, för jag äter ju blåbär varje morgon, men lingonen kommer jag nog att sälja det mesta av till en kompis.

Idag hade jag egentligen tänkt att skriva om hur svårt det kan vara att hålla sig positiv hela tiden. Det är svårt, men jag tror det nästan är nödvändigt för att komma framåt i livet. I alla fall komma framåt lite snabbare. Men jag har lite annat jag vill skriva om så jag tar bara några meningar om det här. Det man kan fundera lite på, om man vill hålla sig mer positiv, är hur allt man läser får en att må. Nyheter får ofta mig att känna mig ledsen och nedstämd så jag skummar bara lite och läser de artiklar som verkar gladare/roligare. Tyvärr kan även facebook få mig att känna mig lite nedstämd, men kanske framför allt, irriterad. Så där får man sålla en hel del tycker jag. Det är nog bra att fundera lite på vilka saker man delar, för det är ju hur svårt som helst, näst intill omöjligt, att veta vad som är sant och inte. Och hur får alla varningar, till exempel, oss att må egentligen? För mig gör det att världen känns som en oerhört otrygg plats där jag hela tiden borde vara på min vakt för något läskigt kan tydligen hända. Precis när som helst! Min verklighet ser inte ut så, så sånt låter jag bli att dela.

Många har sagt till mig att de tycker det var modigt av mig att säga upp mig utan att ha ett annat jobb. Jag har skrivit om det förut och jag tycker nog inte att det var så modigt egentligen utan nödvändigt för mig för att komma vidare och må bättre. Eller jag tycker inte det handlar om mod utan mer om tillit. Tillit till att vi är omhändertagna och att allting löser sig om man låter saker ha sin gång. Och, inte minst, att man arbetar med sina tankar och känslor och inte låter egot styra. Egot lägger sig bara i och drar fram alla negativa saker som skulle kunna hända och talar om att man minsann inte kommer att klara sig bra och att man är dum i huvudet som hittar på så stolliga idéer. Man behöver börja våga lita på sig själv och vad som känns rätt i hjärtat och magen. Även om det kan verka som helt stolligt om man tittar med egots inställning.

Visst hade jag lite panik ett tag när jag insåg vad jag egentligen hade gjort, men då fick jag bromsa mig själv och ta några djupa andetag. När jag känner efter allra längst inne i mig, känner jag att det här var helt rätt sak för mig att göra. Jag VET att allt kommer att lösa sig till det bästa men jag vet ännu inte exakt på vilket sätt. Det jag har gjort är att jag har talat om för Universum hur jag vill ha det, och sen har jag släppt det hela så får Universum utverka detaljerna. Jag jobbar på att känna att allt är toppen och jag försöker vara glad över att det är så här som det är nu. Inte helt lätt för mig hela tiden, men det går bättre och bättre. Helst skulle jag vilja slippa hålla på och söka jobb och hela den biten men nu är det som det är. Och det visade sig igår att det kanske är superbra att jag behöver göra det!

Bildkälla: Susanne Nilsson, flickr.com

I torsdags, när jag befann mig i bärskogen, fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som söker en personlig assistent. Jag hade sökt jobb hos henne men förväntade mig inte alls att hon skulle ringa. Hon var väldigt trevlig och ville gärna träffa mig, så jag var hos henne igår förmiddag. Eller vi träffades utanför hennes bostad för hon är väldigt infektionskänslig och klarar inte av en förkylning, eller corona så klart, för då måste hon till sjukhus direkt. Vi pratade en ganska lång stund, och hon skulle nog gärna vilja ha mig som assistent. Tyvärr är nog tjänsten bara på ca halvtid, jag måste kolla det med företaget som är de som anställer, och då har jag inte råd att sitta och åka. Det blir en resa på ca 10 mil om dagen och det funkar inte riktigt. Dessutom är den del dagar delade turer så det skulle ju bli väldigt konstigt för mig som inte kan åka hem emellan. Men det som var intressantast med mötet var att hon letar efter en assistent som tycker om att laga vegetarisk mat. Och det gör ju jag! Ja, egentligen gillar jag att laga all sorts mat, men hon vill äta mer vegetariskt så det är det hon letar efter.

Så medans vi pratade slängde jag ur mig förslaget att jag kanske i alla fall skulle kunna laga vegetariska matlådor och leverera till henne. Hon blev jätteintresserad av det och det är faktiskt en idé som jag har tänkt lite på sen innan. Men jag hade nog mest tänkt att leverera häromkring där jag bor, i så fall, men det kan ju finnas andra lösningar och möjligheter. Jag har inte gått vidare med den idén (jag är expert på att tänka men kan ha svårt att komma till skott…), så nu känns det som att Universum säger att jag ska gå vidare och göra något åt den här idén i verkliga livet!

Bildkälla: Kreg Steppe, flickr.com

När jag åkte ifrån henne åkte jag till Maxi och handlade och nästan det första jag “snubblade över” i affären var extrapris på matlådor i plast. Egentligen är jag plastmotståndare, men det kanske är det enda som funkar till att börja med i alla fall. Så jag fnissade lite och köpte ett par förpackningar. 😀 Hon var även intresserad av hembakt bröd och det har jag också funderat på att göra. Alltså baka lite hemma och sälja. Baka är himla roligt, men när jag själv inte äter gluten längre är det inte riktigt lika kul, faktiskt. Under sommaren har jag letat efter ett recept på limpor som jag brukade baka förut, och som är väldigt goda. Jag har ju massor med gamla Allt om Mat tidningar, fulla årgångar från 1973 fram till 1995, och receptet finns i en av tidningarna. Men det är några tidningar att gå igenom (gissningsvis minst 290 st) och jag har inte lyckats hitta rätt recept.

Jag tror ni kan gissa vad som hände när jag kom hem! Ganska ofta när jag äter, sitter jag och bläddrar i någon av de gamla tidningarna och när jag skulle äta kvällsmat igår greppade jag bara en tidning, på måfå, ur en av tidskriftssamlarna. Självklart var det tidningen med brödreceptet som jag har letat efter hela sommaren! 😀

Jodå, så Universum skojar lite ibland, och lämnar små hintar om vad som kan vara rätt väg. Och det är det som är jobbet man måste göra. Reagera på de tips man får och börja ta sig framåt därifrån. Sen kan det bli lite hit och dit och upp och ner med allt, men bara man fortsätter känna tillit och inte rusar på för fort, så är jag helt säker på att allt blir på bästa sätt. Blir man tveksam om hur man ska fortsätta, behöver man inte hålla på och fundera ut nästa steg själv. Skicka iväg frågan och be om hjälp och luta dig sen tillbaka. Ha roligt, gör saker du mår bra av, medan du väntar på svar och guidning. När svaret kommer är det dags att agera och ånga på!

Jag läste ett så bra citat igår kväll: “Du måste leva i din verklighet, så varför bygga den av negativa förväntningar?” Upphovsmannen heter Shawn Anchor och är författare till “The Happiness Advantage”. Det får avsluta dagens bloggning. Ha det gott alla!

Lånar andras ord

Hej, svejs! Det spelar visst ingen roll att jag inte har ett jobb att gå till just nu. Veckorna springer fram i alla fall fast jag kan tycka att jag inte gör så mycket. Men vardagspysslandet tar sin lilla tid och så gör jag faktiskt som jag ska också och söker jobb och sånt. Jag har suckat en del över Komunnals a-kassas hemsida den här veckan. Den är verkligen inte jättesmidig och lite märkligt upplagd kan jag tycka. Men, men bara att vänja sig antar jag.

Idag hade jag tänkt att ta ett varv i bärskogen igen, men vädret var inte på min sida. Sol och jättefint emellanåt, men också störtskurar och väldigt blåsigt. Då är det inte så mycket idé att plocka, tycker jag, för bären blir bara blöta och kladdiga. Jag ägnade lite tid åt att fixa i mitt vedskjul i stället. Även under fredagen var jag där en stund och “städade” lite och försökte få lite mer som jag vill ha det. Rätt kul faktiskt, men det kommer jag kanske inte att tycka om ett år när jag har fått springa där ofta och burit ved till förbannelse. Min huvudsakliga uppvärmning av huset kommer att vara vedeldning under vintern. Jag har elelement också, men jag vet inte om jag kommer att använda dem så mycket. Beror lite på hur mycket jag kommer att vara hemma och hur kall vintern blir.

Längtar inte så mycket till det här…

Det känns som jag har lite dåligt med egna ord idag så jag tänker låna ord från kapitel 347 i boken jag har tjatat om ett tag nu: “En kurs i mirakler, Avkodad” av Pam Grout. Boken innehåller 365 kapitel/lektioner där det är meningen att man ska göra en varje dag. Jag kan inte skryta med att jag har gjort lektionerna utan bara läst boken rakt upp och ner två gånger i rad. Jag känner att den hjälper mig att hålla mig positiv och får mig att se framåt med tillförsikt, även om så mycket är osäkert än så länge. Följande kapitel, vilket alltså bara är en sida, tycker jag är så himla bra och visar lite på själva essensen av hur allt hänger ihop.

“MED VUXENKLÄDERNA PÅ. Om vi kämpar för våra begränsningar får vi behålla dem. Richard Bach. När jag var liten älskade jag att leka kurragömma. En av oss fick räkna, och de andra gömde sig – i mammas garderob, under soffbordet eller, om vi lekte ute, i grannens trädgårdsskjul. Hela vitsen var att hitta någon som inte var borta på riktigt. Ett enda ekande “fritt fram!” var det enda som krävdes för att vi skulle samlas allihop igen. Lektion 347 påpekar att jag fortfarande leker samma barnsliga lek. Inte nog med att jag går igenom de flesta av mina dagar med händerna för ögonen medan jag räknar till tio – dessutom slösar jag tid på att leta efter saker som egentligen inte är borta.

Min kultur har tränat mig på att hitta problem, begränsningar och misstag. Och sedan tränar den mig på att ta fram planer för hur man ska rätta till dem. Kursen menar att jag skulle använda tiden bättre genom att inse att det i själva verket inte är något som saknas, att det bara ser ut att vara på det viset eftersom jag lägger ner så mycket tid på att leta efter det. När jag säger “Jag vill ha det här” gör jag antagandet att jag inte redan har det. När jag säger “Jag vill bli friskare eller andligare” ger jag mig ut på en resa för att söka efter sådant som redan är min födslorätt. Det är först när jag börjar leta efter något som känslan av att det saknas uppstår. Kursen påminner mig om att jag redan har all kärlek, allt överflöd och all glädje jag behöver. Och att jag, när som helst, kan välja att sluta med leken och bara säga “tack”! Jag kan låtsas att jag saknar något. Påstå att jag behöver bli smalare. Eller rikare. Eller hitta den rätte. Eller också kan jag erkänna att det är jag själv som hittat på hinderbanan. Och ropa fritt fram.”

När jag skrev det här nu, kändes det som att jag har skrivit om samma saker under en ganska lång tid nu. Som att jag bara upprepar mig. Förmodligen är det för att jag behöver hamra in de här sakerna i mitt eget huvud och inte tänker på så mycket annat just nu. Ledsen för det. Jag ska verkligen försöka hitta på något annat att skriva om framöver.

Jag kan, i och för sig, skriva om min andra katt, Gandalf. Förra veckan skrev jag om Kapten och om att jag inte tror att han är i livet längre, men jag har inte skrivit så jättemycket om Gandalf. Jag tror jag nämnde att han är lite “klängigare” nu än vad han har varit och vill gärna sitta i knät och mysa. Helst när jag sätter mig vid datorn på övervåningen. Tyvärr tycker inte alltid jag att det är så mysigt, och jag får så dåligt samvete för det. Så fort jag kommer upp hit på kvällarna börjar han stryka runt mina ben och jamar och jamar och jamar. Uppfordrande! Jag känner att jag blir irriterad och speciellt om jag ska göra något som att skriva eller kolla saker/jobb på arbetsförmedlingen och så. Det är inte så lätt att göra det när han ska sitta i knät och buffar och vill bli klappad. Visserligen sitter han oftast inte så lång stund, men ändå. Jag behöver, helt klart, ändra min inställning omkring allt det här och det är säkert något jag ska lära mig av det. För ingenting kommer att ändras om inte jag ändrar mig. Jag har funderat på varför det är han som är kvar och inte Kapten. Kapten och jag stod varandra mycket närmare än vad Gandalf och jag gör/har gjort. Vilket jag, så klart, också har dåligt samvete för. Men där vi bodde förut var Gandalf nästan alltid ute på äventyr och höll sig borta mycket mer. Kapten hade dessutom lite problem med hälsan, så jag hade större anledning att ta hand om honom. Gandalf skötte sig själv liksom. Men han kanske tyckte det var lika bra, när jag mest såg om Kapten. Ja, jösses, det är en del saker att fundera på omkring katterna! 🙂

Gandalfskrutten

Nä, hör ni, det blir nog inte så mycket vettigt av det här knattret idag. Men, så här blev det idag, helt enkelt! 😀 I morgon ska jag åka och gratulera min bror som egentligen fyller år idag, men kör födelsedagsfikat i morgon i stället. Det ska bli trevligt! Ha det gott!

Kapten och tillit

Hej, svejs! Får se om jag kan publicera mitt inlägg idag, för nu är det ju sämre väder här och idag har jag inte haft så mycket kontakt med yttervärlden. Men det varierar väldigt mycket, så man vet aldrig! Jag sitter på övervåningen (det är här jag får bäst internetuppkoppling) och det är lite svalt i det stora rummet jag har här. Det finns en braskamin och nu försöker jag tända upp en brasa i den för första gången. Men jag verkar inte vara så duktig på det för den vill inte riktigt ta sig. Ska försöka lite till och se om jag lyckas. Återkommer till bloggen snart! 😀 Verkar som jag kommer få jobba lite till på brasandet, men jag ger inte upp i första taget. Finns säkert någon informativ video på youtube man kan titta på annars.

Nu har jag haft min första arbetslösa vecka och jag kan väl inte säga att jag har gjort speciellt mycket. Självklart håller jag på att rätta in mig i systemet, som man väl ska göra, och jag har skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och haft första samtalet med dem. Jag har även kontaktat min a-kassa och håller på med allt som ska fyllas i och lämnas in där. Det behövs ett arbetsgivarintyg, men det har jag inte fått ännu. Ska kolla, till veckan, så jag skickade begäran till rätt person. Nu måste jag väl få till ett vettigt cv också, även om jag inte har så mycket att skriva i ett sånt. Men Arbetsförmedlingen har visst nån mall så det går nog att få till nåt hyfsat. Jag har en känsla av att det inte kommer att bli ett “vanligt” arbete för mig utan nåt mer blandat med lite plock här och där. Fast det kanske är längre fram… Alltså jag vet verkligen inte hur allt kommer att bli men det blir säkert fantastiskt bra på slutet! (Parentes: nu brinner det så fint, så fint i kaminen! 😀 )

Bildkälla: Blondinrikard Fröberg, flickr.com

På ett sätt känns det mesta ganska bra nu och jag känner ingen större oro inför framtiden, men jag är ändå lite dyster för jag tror inte längre att Kapten kommer att komma tillbaka. Jag har tänkt så mycket på honom senaste veckan och till slut skickade jag en fråga till Pia om hon kunde få kontakt med honom. Men när hon försöker är det bara tomt och tyst. Hon vet inte riktigt varför, för även om han har gått över till andra sidan skulle hon kunna kommunicera med honom, men nu är det helt tyst. Kändes väldigt ledsamt när hon berättade det. Jag hade en lite ovanlig upplevelse i veckan, som förstärker mina misstankar om att han inte är i livet längre. En kväll satt jag och rensade lingon och helt plötsligt gjorde jag en rörelse med ena handen, precis som mamma brukade göra när hon rensade lingon och föste bort skräp från brickan. Jag har känt, på senaste tiden, att mamma har varit lite närmare än vad hon brukar. Mest för att jag har tänkt mycket på henne och även pratat mycket om henne, och när jag gjorde rörelsen kände jag att hon ville något. Den tanke som omedelbart dök upp i huvudet var att Kapten har gått över och att han är med henne nu. Otroligt sorgligt, men bra om han kan vara med henne förstås. Mamma älskade djur men det gjorde inte pappa så vi hade aldrig några husdjur när jag växte upp. Kanske hon får ta hand om honom nu? Jag kan, så klart, ha fel, men det var så det kändes just då. Hoppas bara han inte behövde lida och plågas innan han dog om han är borta. 🙁 Jag kommer dock att fortsätta hoppas att han ändå dyker upp nån dag igen.

Min favoritbild på Kapten! <3

Det jag skrev om förra veckan, att jag önskar att jag vågade lita på att Universum försörjer mig och hjälper mig på alla sätt, är rätt svårt att förklara för andra har jag upptäckt. Vårt samhälle är uppbyggd på rädsla och vi är så vana vid det att det är svårt att tänka sig att det kan vara på något annat sätt. Vi har försäkringar som ska täcka upp “om något händer” och vi upplever att vi måste skydda oss inför värsta tänkbara scenario i alla situationer i livet. När jag skriver att jag tror att Universum kan se till att jag är försörjd, innebär inte det att jag förväntar mig att jag kan sitta med armarna i kors och att någon människa kommer och ger mig pengar. Utan jag tror att om jag fullständigt törs lita på att allt ska lösa sig, på allra bästa sätt för mig, så får jag hjälp av Universum att komma dit. Jag tror dock inte att jag behöver jobba speciellt hårt för att det ska hända. Förut har jag trott att man behöver skriva ner allt man vill ha (behöver fortfarande inte vara fel att gör, men mest för ens egen skull), alltid tänka på hur ens perfekta liv ser ut, affirmera och hålla på. Men efter att ha läst Pam Grouts böcker, och speciellt den om En kurs i mirakler (EKIM) Avkodad, tror jag det är på ett annat sätt.

Jag tror inte längre att vi behöver jobba så hårt för att få det vi vill. Det är så klart nödvändigt att veta VAD vi vill ha och hur det ska vara, annars vet ju inte Universum vad som ska levereras, men när vi har skickat iväg vår önskan/beställning ska vi sen släppa den och fortsätta våra liv som vanligt. Det jag tycker är svårast i det här är att man inte riktigt kan veta när leveransen kommer. I mitt fall skulle jag ju önska att allt var löst i förrgår, eller ännu tidigare, men det kan ju ta lång tid, kanske år, innan allt är som jag vill ha det. Viktigt också att agera på små tips och idéer som kan dyka upp i huvudet eller som man får från människor man pratar med till exempel. En del saker kan verka helt tokiga, men kan ändå på sikt leda till något vettigt. Alltså kan man inte slå sig ner och bara vänta utan man får försöka ha lite antenner ute och vara uppmärksam. Och behålla tilliten och försöka hålla humöret uppe. Ju gladare man kan vara och ju roligare man kan ha det, desto snabbare tror jag att allt löser sig. Kärlek och glädje är de viktigaste sakerna i våra liv!

Bildkälla: svklimkin, flickr.com

I veckan fick jag min sista lön och eftersom jag inte jobbade hela augusti blev inte lönen så stor. Den är liten i vanliga fall, men nu var den till och med lite mindre än vad a-kassan kommer att bli (om jag har räknat rätt). Min första reaktion var hur i hela friden jag ska få pengarna att räcka och vad jag kan göra för att lösa situationen. Men så fick jag stopp på paniktankarna och satte mig ner i lugn och ro i stället. Jag fyllde hela mig med kärlek och tackade för de pengar jag har fått och för att jag kan betala de räkningar jag har. Jag skickade kärlek till mitt lilla bankkonto och körde sedan en lång tacksamhetsramsa över en massa saker som är helt fantastiska i mitt liv. När jag öppnade ögonen igen var jag på ett strålande humör och all oro över pengar var borta. Tilliten till att jag är omhändertagen var återupprättad! 😀

Över huvud taget tror jag det är ett slöseri med energi att stressa upp sig över saker som händer i ens liv. Ja, jag är mycket medveten om att det är lättare sagt än gjort, men jag tror att strategin med tacksamhet över det man har och att acceptera läget är mer effektivt. Det får en att må bättre, känna sig mer positiv, och hjälper till att lösa situationen på en bra sätt. Visst kan man bli helt vansinnig om bilen går sönder när man är på väg till ett otroligt viktigt möte, men vad hjälper det? Bilen lär ju inte börja funka för det! Djupa andetag, acceptera läget och be gärna högre makter om hjälp så är chanserna större att allt fixar sig snabbt och smidigt. Prova gärna nästa gång och se om du tycker det är en bättre eller sämre strategi.

Nu ska jag njuta av den fina brasan en stund innan det är dags att krypa till sängs. Jag är väldigt kvällstrött så jag lägger mig sällan senare än tio. I morgon ska jag försöka hinna sy klart ett par gardiner jag började med idag. Sen har jag gardiner i alla fönster där jag har tänkt att ha det. Här på övervåningen är det så må fönster, i rummet med braskaminen, så jag tror det blir för mörkt att ha gardiner här. Jag provar utan utan vintern så får jag se vad jag tycker. Dags att peta in en pinne i brasan, ser jag. Ha det gott alla!

Hur modig vågar jag vara?

Hej, svejs! Så där ja, nu har jag jobbat min sista vecka och är “arbetsfri”. Den har varit väldigt intensiv och det är inte lätt, hela tiden, att jobba samtidigt som man ska lära upp sin efterträdare. Mycket gör man liksom per automatik utan att fundera så mycket på det. Men det har varit en väldigt bra och rolig vecka för hon som ska jobba efter mig är jättetrevlig och helt rätt person för jobbet. Dessutom, men det är bara en parentes och har inget med jobbet att göra, är hennes yngsta dotter bästa kompis med mina barns pappas dotter (pust) som han har med sin nuvarande sambo! Märkligt! De kommer att få det hur bra som helst, alla på skolan, i fortsättningen och säkert många nya, roliga och goda sallader! 😀

Bildkälla: lisaclarke, flickr.com

Det känns som det är nu först som jag kan börja med mitt “nya liv”. Som jag skrev förra veckan, har den här jobbveckan legat i vägen på nåt sätt. Hur mitt nya liv ska se ut vet jag verkligen inte ännu men jag tror att mina tankar kan bli lite friare nu när jag inte behöver ha jobbet “där inne” längre. I torsdags kväll hade jag lite svårt att somna, så där inför sista dagen, och då bubblade det upp många positiva känslor och tankar och allt kändes liksom TJOHO!! Igår kväll var jag dock bara trött och satt och somnade vid datorn före nio. 😀 Även om jag har haft hela sommaren på mig att förbereda mig för det här, tror jag det tar ett litet tag innan allt landar ordentligt.

Jag har pendlat mycket mellan att tycka att jag har gjort något bra (vilket jag egentligen tycker allra längst inne), till att tycka att jag är komplett galen och helt tappat förståndet. De flesta jag pratar med tycker att jag är modig som har gjort så här. Vad de verkligen tycker vet jag förstås inte, men det har ju inte så stor betydelse. Det är deras sak. Lite har väl paniken växt i mig när själva slutdagen på jobbet har närmat sig och jag inte har orkat ta tag i framtiden ännu. Men under senaste veckan har jag jobbat på att vända paniktankarna för att få sinnet mer positivt.

My happy place!

Det jag har försökt rikta mina tankarna mot är att jag tror att jag, genom mitt tokiga beslut, kan göra världen lite, lite, lite, lite bättre. Jo, då, jag inser att det låter både uppblåst och märkvärdigt, men det är inte så konstigt egentligen. Vi ser oftast oss själva som fristående individer, separerade från alla andra, men så är det inte alls. I stället är det så att vi sitter ihop med varandra, varenda människa på hela jorden, på ett spirituellt plan. Det som händer mig händer också alla andra även om de flesta inte, medvetet, kan uppfatta det. Så min tanke är att om jag väljer att göra något som jag tror kommer att få mig att må bättre, kan jag sen sprida ut mer positiv och glad energi i hela “människoklumpen”. Dessutom kanske mitt annorlunda beslut, kan inspirera någon annan att våga göra det där språnget som hon eller han har tvekat inför hur länge som helst. Vi funkar ju så, vi människor, att när vi ser att andra vågar och kan så blir vi själva modigare. “Kan hon/han så kan väl jag!”

Egentligen tycker jag kanske inte att jag är så modig utan det var nog mer att jag var så less på allting att det fanns inte så mycket val. Visst hade jag kunnat vänta på att hitta ett annat jobb, men då har jag gått sönder ännu lite mer invändigt och det var det inte värt. Jag har låtit jobbet bryta ner mig under många år och nu fick det räcka. Under den här veckan, när jag jobbade med min efterträdare, insåg jag att det fanns många saker jag hade kunnat ta tag i och kanske få en förändring på. Hon hade många idéer och tankar om hur man skulle kunna ändra på saker och förenkla processer. Jag har liksom stängt min hjärna för sånt och bara fokuserat på att jag inte trivts och hur jobbigt allt har varit.

På måndag behöver jag kliva in i en ny verklighet där jag låser upp mig i ett system jag egentligen inte alls vill vara del av. Känslan för mig, när jag ska börja stämpla, är att jag inte alls kan göra som jag vill utan måste följa vissa regler för att få mina pengar. Visst är det så att vi alla måste följa en massa regler, självklart är det så, men jag gillar inte hur systemet är uppbyggt. Jag försöker tänka, som jag skrev förra veckan, att det finns mycket möjligheter och fördelar som jag inte kan se just nu. Men jag rår inte riktigt på känslan av att jag nu blir ofri på ett annat sätt.

Och egentligen, innerst inne, tror jag inte att jag behöver skriva in mig i systemet, men jag är inte tillräckligt modig för att prova den tesen. Jag tror på att vi alltid är försörjda, omhändertagna och älskade och att Universum/Gud/Källan bara vill oss gott. Det är meningen att vi ska må bra, vara lyckliga och ha roligt. Sen är det förstås så att vi själva kan ha bestämt att vi vill ha svåra utmaningar i just det här livet och har valt jobbiga upplevelser för oss. Men det är aldrig något som någon annan (det vill säga Gud) begär av oss. Så jag tror att jag, i princip, skulle kunna ge bort allt jag har och jag skulle ändå inte behöva gå hungrig eller leva på gatan. Allting skulle lösa sig för mig om jag kunde leva i fullständig visshet om att det är/blir så. Och det är där den svaga punkten är för mig. Systemet funkar, garanterat, men är det någonstans det svajar så är det hos mig. För om jag inte klarar att stanna kvar i den förvissningen, utan börjar tveka, lägga mig i och försöka lösa allt själv, så skulle jag kunna bli hemlös på väldigt kort tid. Men tänk, vilken underbar tanke… “Här, Gud, har du min önskelista på hur jag vill att min liv ska se ut. Jag lallar runt lite här och har det bra och roligt, medans du utarbetar detaljerna. Jag lovar att följa de tips, råd och människor som dyker upp i min väg så förstår jag att allt blir som jag vill ha det. Tack!” Tänk att ha det modet!

Mina mantran just nu är: “Jag är trygg, omhändertagen och älskad.”, “Allting löser sig alltid för mig på allra bästa sätt.”, “Jag klarar mig ekonomiskt.”, “Jag lever i överflöd och har allt jag behöver.” och “Allt är precis som det ska vara.” Men tänk om jag vore riktigt, riktigt modig också! Hmmmm…

Ha det gott!

Energier

Hej, svejs! Ännu en vecka har passerat och som vanligt fattar man inte hur tiden kan gå så fort. Och sommaren fortsätter vilket är alldeles fantastiskt! Man borde kanske hänga på stranden och bada en massa, men det är inte riktigt min grej utan jag är hellre i bärskogen. Fast jag har faktiskt bara varit i skogen en gång den här veckan och nu börjar blåbären bli lite tråkiga. Finns fortfarande massor men eftersom det är så torrt just nu är de lite “ospänstiga”. I stället börjar lingonen mogna… 😀

Min sinnesstämning fortsätter att vara lite upp och ner, men den här veckan har den i alla fall varit mest upp. Jag har tänkt på det här med energier och hur de påverkas av hur jag (man) mår. Det är som att allting stannar upp omkring mig när jag känner mig låg. Tankarna blir “trånga” och det är inte så mycket idé att försöka göra några storverk just när det är på det viset. Kanske är det meningen att allt ska vara lite långsamt vid såna humördippar för att man ska ta det lugnt och ladda batterierna. För ofta tycker jag det är så att när humöret väl svänger uppåt igen är det som att jag tar ett hopp framåt. Nya idéer kan dyka upp hur lätt som helst och allt känns väldigt mycket bättre.

Jag brukar dock försöka hålla lite koll på mig själv så att det inte blir en alldeles för tung och nedåtgående spiral och jag vill inte tillåta det ledsamma alltför länge. För mig brukar det funka att börja rabbla en massa saker som jag är tacksam för (och verkligen känna känslan också) för att jag ska må bättre. Kanske någon annan blir gladare av att titta på roliga klipp på youtube, prata med vänner, skriva av sig det jobbiga, motionera (funkar också för mig) eller vad det kan vara.

Förra söndagen blev en sån där himla bra dag. Jag kände mig lite rastlös så jag frågade min väninna i Ulrika om hon ville hänga med på något. Det ville hon gärna så vi åkte till Kisa och käkade lunch på Café Colombia och satt och pratade länge, länge. Det var väldigt gott och mysigt och extremt lyxigt för jag blev till och med bjuden på lunch! Vi spånade om framtiden och hon hade några idéer om hur vi skulle kunna hjälpas åt med båda våra försörjningar framöver. Hon är visserligen frisör, så hon klarar sig, men det är ju aldrig fel om man kan dryga ut kassan lite.

Bildkälla: Kreg Steppe, flickr.com

En sådan dag skapar ju bra energi och på kvällen sen var jag ute på en promenad. Jag gick på ett ställe där jag inte har varit förut och kom fram till en sommarstuga som jag inte visste fanns. Min katt Kapten har fortfarande inte kommit hem och eftersom det här stället inte var så väldigt långt från mig, fågelvägen, kollade jag runt lite och ropade efter honom. Han dök inte upp, och det var inga människor vid stugan så jag kunde inte fråga någon om de sett honom. Men det var ändå intressant för när Pia var här och hälsade på hade hon en känsla av att han var ca 1 km från mig i den riktning där den här sommarstugan låg. Jag har kollat på karta och den ligger exakt 1 km härifrån. Under veckan var jag dit en gång till, utan resultat, och jag har även pratat med några bofasta som bor en bit ifrån sommarstugan. Känns bra att ha gjort något i alla fall och jag ska försöka ta reda på vem som äger stugan, eller lämna en lapp där om att de hör av sig om de ser honom.

Annars är väl det som snurrar mest i mitt huvud nu en massa frågetecken inför framtiden. Där lyckas jag, tyvärr, inte ha så positiv energi som jag skulle vilja. Men jag känner att det ska bli bra att få den här sista veckan på mitt arbete (nu till veckan) avklarad, den ligger på nåt sätt “i vägen”, så jag kan gå vidare sen. Fick en riktigt negativ djupdykning i veckan där jag insåg en sak. Min tanke har varit att jag kommer att vara fri när jag har lämnat min arbetsplats men jag kom på att jag i stället kommer att sitta fast i ett system (arbetslöshet/a-kassa) där jag inte alls vill vara bara för att få pengar som ändå inte kommer att räcka till det allra nödvändigaste. Tänkte jag ju inte på när jag sa upp mig…

Så kan jag ju inte ha det, så nu jobbar jag på att vända på den tankegången och i stället se det som en språngbräda mot det nya livet jag ska skapa till mig. Jag vet faktiskt inte exakt vad allt det här kommer att leda till så det är bara urdumt att vara så negativ. En anledning till mina tankar tror jag är att jag inte vet hur allt kommer att fungera. Där spelar nog högkänsligheten in en hel del. Förändringar är jobbiga och speciellt att inte veta exakt hur allt kommer att bli. Det skapar en stress i mig och gör att jag har svårt att hålla mig positiv. Men en bättre infallsvinkel på situationen är att jag tänker att den hjälper mig att komma framåt och vidare och kan visa mig vägar och möjligheter som jag inte vet just nu att de finns.

I morgon ska jag rikta in mig på att njuta av min sista lediga dag den här sommaren. Visserligen behöver jag klippa gräset, som tyvärr inte är någon favoritsysselsättning, men jag får ta det som ett träningspass och så kan jag glädja mig åt hur fint det är när det är klart! Som tur är behöver jag bara klippa på baksidan som alltid ligger i skugga. Framsidan är väldigt solig och där har det inte växt något, i princip, nu när det har varit torrt ett tag. Ha det gott alla!

2020-08-15 | Jag, Livet | Först att kommentera?

Lite si och så

Hej, svejs! Vad härligt att det kom lite sommarväder nu när det är helg och många är lediga. Här har det varit ganska disigt idag men varmt som sjutton. Jag var faktiskt i blåbärsskogen en liten stund på förmiddagen. Där var det ganska svalt och skönt och jag hittade ett fint ställe att sitta och fika på alldeles nere vid sjön. Kan ju inte sitta på hyresvärdens brygga varenda gång! 😀 Börjar fundera på om jag måste skaffa mig en router trots allt. Jag använder min telefon som router och det funkar, men man ska ha mycket tålamod för det tar en väldig tid innan allt har kommit igång ordentligt. Lite så där som i modemens vagga när det skrapade, pep och knastrade en lång stund innan kontakt upprättades. Så är det här, men utan ljudeffekterna! 😀 Ja, ja, funderar lite på hur jag ska göra med det.

Ha, ha, när jag förhandsgranskar det jag har skrivit så ser jag hur inlägget kommer att se ut när det publiceras. Och VARJE gång tänker jag att jag borde byta profilbild, eller avatar heter det väl. Har jag sagt det förut kanske? Dessutom stämmer inte beskrivningen av mig heller nu eftersom jag har hittat mitt hus. Plötsligt, en dag, kanske det händer att jag tar tag i det. Kanske…

Mitt humör fortsätter att vara lite sisådär och jag förstår att jag behöver sörja mitt gamla liv ett tag till. Det får vara så och de dagar jag känner mig extra ledsen låter jag ledsenheten få komma fram. Jag har inte så jättemycket energi och pysslar inget i huset fast det finns massor att göra. Idag har det varit en bättre dag och då får jag en del småsaker gjorda. Tur att det finns blåbär i skogen, annars skulle jag nog bli sittandes med telefonen eller en tidning hela dagarna. Jag brukar ju använda mat som tröst och de där lite ledsnare dagarna märker jag att jag petar i mig lite mer än vad jag egentligen behöver. Det blir en del nötter, frön och torkad frukt då och min mage blir lite konstig av det. Men det får också vara som det är. Det är okej!

Förresten har jag glömt att berätta att jag är kaffedrickare igen. Jag kämpade nog ett halvår för att sluta med kaffet, men så insåg jag att jag verkligen inte ville vara utan det. Kaffe är inte så bra för levern, och jag får lätt halsbränna av det nu, men jag dricker ungefär en kopp om dagen och det är väldigt, väldigt gott. Så länge jag tycker att kroppen klarar av det kommer jag att fortsätta. Det var inte värt all vånda och längtan att låta bli! “Kaffe, det är livet det!”

Bildkälla: waferboard, flickr.com

Veckan har bjudit på lite blandad kompott. I måndags hade jag trevligt besök av några väninnor och vi satt ute och åt blåbärspaj. Då var det inte så superbra väder så vi växlade mellan att ta av och på jackor och tröjor beroende på om solen var framme eller inte. 🙂 Tisdag kväll var jag och en kompis på seans med Vendela Cederholm på Ekenäs slott. Det var jättespännande trots att ingen av oss fick något meddelande. Jag hade inte förväntat mig det heller. Många fick dock meddelande från släktingar och andra. Vendela fick jobba rätt länge med en del för att budskapen skulle komma fram till rätt person. De på andra sidan står inte och pekar precis utan hon försöker beskriva personen hon har kontakt med så bra hon kan. En del saker som de som kommer med meddelanden säger som kännetecken, kan vara saker som hände för rätt länge sedan och då blir mottagaren lätt osäker. Tid finns ju inte på andra sidan så det komplicerar det hela en del. På slutet var det några som till och med fick meddelande från en häst som de nyss hade tagit bort. Den visade att den mådde jättebra och nu kunde springa fritt på ängarna. Härligt! Vendela var jätteduktig och glad för att hon fick komma och lämna meddelanden.

I onsdags var jag en sväng i gamla hemmet och hämtade några saker till som jag hade glömt där. Känns fortfarande konstigt att komma dit och jag har faktiskt svårt att förstå att jag har bott där i 15 år. Lars var hemma, för han har semester, och han hjälpte mig med några småsaker när jag ändå var där. Han berättade att hans före detta måg, inte mådde så bra sedan Lars dotter bröt upp med honom. Mågen har visst isolerat sig och umgås inte med någon. Lars har försökt ringa honom för mågen brukar tycka det är roligt att vara med och fiska kräftor och det är det ju säsong för nu. Men han svarar inte i telefon. Väldigt sorgligt och det verkar som han tog uppbrottet hårt. Varför berättar jag nu det här? Jo, för härom natten drömde jag om mågen och att han var jättepigg och glad. Det var en sån där tydlig dröm och jag pratade en del med honom. Minns inte så mycket vad vi sa, mer än att han sa att han inte hade förväntat sig “det” (vet inte vad han syftade på). Han var dock väldigt aktiv i drömmen och höll på med en massa olika aktiviteter. Hoppas han repar sig fort och blir lika aktiv i verkliga livet igen som han var i drömmen.

Bildkälla: Tim Geers, flickr.com

När jag kom hem från besöket så var jag med om en sak som gjorde mig lite rädd (fast det inte var ett dugg farligt). Jag har tre kilometer grusväg in till huset från vägen och just nu har de släppt ut kor på skogen så man behöver öppna och stänga två grindar när man åker fram och tillbaka. Oftast ser man inte korna men när jag kom hem då gick de alldeles intill vägen. De är jättelugna men kalvarna kan vara lite sprättiga och jag är jätterädd att någon av dem ska få för sig att springa över vägen när jag passerar. Så klart kör jag supersakta. Men så upptäckte jag att tjuren stod precis intill vägen, alldeles bakom en kossa. Intill dem var det en bergvägg så de kunde liksom inte gå någonstans förutom längs med vägen eller över till andra sidan. Tjuren växlade mellan att blänga på mig och lukta kossan i baken. Jag stod still en stund bakom dem och kände att jag var riktigt rädd! Tänk om han fått för sig att jag var ett hot på nåt sätt och vänt sig mot bilen. De gjorde sig ingen brådska utan var kvar där de var. Till slut gasade jag förbi dem och efteråt hade jag hjärtklappning en lång stund. Som tur var var de inte nära grinden så jag kunde öppna, köra igenom och stänga utan problem.

Senare på kvällen kom jag att tänka på det som står i Pam Grouts bok “En kurs i mirakler Avkodad”, om att vi egentligen inte behöver vara rädda för någonting. Ingenting kan någonsin skada oss. Vad som än händer oss är vårt andliga jag, våra själar, intakta och oförstörbara och de kan aldrig ta skada eller dö. Men samtidigt är det ju inte det man tänker på i första hand. När man blir så där rädd är det risken att man råkar ut för något som kan göra ont eller orsaka en massa besvär det man tänker på. Då tycker jag det är svårt att inte bli rädd. Det står också ofta i boken att det enda som är viktigt, och verkligt, är kärlek. Allting, alla situationer och händelser, blir bättre om vi kan se dem från ett kärleksfullt perspektiv. Kärleken läker allt! I morgon ska jag åka iväg en sväng igen och då ska jag tänka på korna med kärlek i stället (jag gillar egentligen kor jättemycket) så går nog allt superbra. 😀

Bildkälla: Rockin’Rita, flickr.com

När jag satte mig för att skriva idag, kändes det som jag hade massor att skriva om men det kommer liksom inte riktigt ut det jag hade i tankarna. Nåja, då var det väl inte det jag skulle skriva om utan det får vara så här. Hoppas alla får en härlig vecka så ska jag sikta på detsamma! Ha det gott!

2020-08-08 | Jag, Livet | Först att kommentera?

Bättre!

Hej, svejs! Härligt väder idag! Hoppas alla har haft en lika solig och varm dag, som det har varit här, efter denna kalla och regniga juli. Det ser ju faktiskt ut att bli lite mer sommarlikt ett tag framöver. Helt okej! Jag har tillbringat en stor del av dagen i blåbärsskogen. Jätteskönt faktiskt. För mig återstår nu två veckors ledighet, sen en veckas jobb och därpå, ja, den ovissa framtiden…

Jaha, lördagskväll och jag väljer att göra te på kardborrerot. Undrar hur jag tänkte där? Ni ser ju hur det ser ut… Det smakar inte riktigt så illa som det ser ut att göra, men att säga att det är gott är en lätt överdrift. Det ska kunna förbättra cirkulationen. Tror jag ska gå och göra mig en kopp med något annat efter den här.

Te på kardborrerot.

Senaste veckan har verkligen svischat förbi. Det har blivit en del bilåkande för mig och det har varit rätt skönt att göra något annat än att bara vara hemma här. På söndagen skjutsade jag yngre sonen till Grebo för han skulle ta hand om katter och kattungar där någon dag. Kul att träffa kattungar! I måndags åkte jag till Vadstena och det kändes som helt rätt beslut att ta en sväng dit. Som jag skrev förra veckan, längtade jag efter “som vanligt” och det kändes lite så när jag var i Vadstena. Tisdag hämtade jag sonen i Grebo och körde honom till tåget för han skulle hem till Malmö. När jag var på väg hem från stan ösregnade och åskade det i nästan en timme. Det var sånt där regn så man måste ha dubbla hastigheten på vindrutetorkarna och köra långsamt för att det är så mycket vatten på vägen. Inte skoj att köra då, men hem kom jag i alla fall.

Jag har haft grannen Sara på fika här i veckan och jag tror att vi pratade i fyra timmar (!), så det var riktigt trevligt. Hon är också intresserad av andlighet och jag gillar när man kan prata om sånt utan att folk tycker man är alldeles tossig. Det är ju verkligen inte alla som förstår sig på, eller tror på, den biten.

I onsdags följde jag med min väninna som bor i Ulrika på ett stickkafé som är i församlingsgården varje onsdag eftermiddag. Det var riktigt trevligt och jag tror vi var åtta kvinnor som stickade/virkade/broderade, pratade, skrattade och fikade. Jag ska absolut följa med på onsdag också. Det känns bra att engagera sig lite nu när jag bor på en så liten ort. Dessutom tror jag det är vettigt att de får se vem jag är också. En av kvinnorna som var med är född här där jag bor, så jag hoppas hon kommer fler gånger för då ska jag fråga henne lite om gården, hur länge hon bodde här och så. Hon verkade lite blyg och var ganska tyst så det blev inte att vi pratade så mycket.

Kapten har fortfarande inte dykt upp. Det är lite följetong det här och det verkar ligga någon sorts andlig utbildning för mig i hela processen. Eller som att jag ska lära mig saker om mig själv och om honom också förstås. Jag har en del kontakt med Pia om situationen, och det är oftast inte för att jag skriver och frågar henne om honom, utan för att andevärlden talar om för Pia att hon ska kontakta mig om vissa saker. Jag har i alla fall efterlyst Kapten på olika forum på nätet, men jag börjar känna det som att det är upp till honom om han ska komma tillbaka eller inte. Pia har fått meddelande från honom där han visade sig som stor och stark och han vill bestämma själv. Vara sin egen herre liksom. Jag saknar honom jättemycket men han får välja om han ska vara här eller någon annanstans. Självklart hoppas jag han väljer att komma hit igen, men, som sagt, det får vara hans val.

En dag, innan flytten, när båda kissarna ville ligga i mitt knä. Händer typ aldrig!

Jag har äntligen köpt tyg till gardiner! Trots att jag hade en hel del både gardiner och tyger sen innan, var det inget som passade här i huset. En del tycker ju inte det är så viktigt med gardiner men jag vill verkligen ha det. Enda stället jag har, än så länge, är i sovrummet. Men nu blir det till att ta fram symaskinen och fixa så de kommer upp. Ja, jag måste skruva upp gardinstänger också men det brukar gå snabbt.

Trots att jag har gjort rätt mycket saker den här veckan, har jag ändå känt mig lite nere till och från. Men jag känner att jag behöver sörja mitt gamla liv, trots att det var jag som ville lämna det. Omställningen är så gigantisk att jag inte bara kan lämna det som har varit och studsa framåt mot det nya. Det har, så klart, funnits många bra saker och jag gifte mig ju inte med Lars men intentionen att vi skulle skiljas en dag. Jag trodde verkligen det skulle vara vi två, men hans liv var inte mitt liv. Vi kommer garanterat må bättre på varsitt håll och jag hoppas på att vi kommer kunna vara vänner i framtiden (vi är inte på nåt sätt osams nu så jag tror på att det kan funka). Igår kväll hade jag en känsla av total ensamhet och jag var lite ledsen en stund. Men den känslan är så svår att förklara, för den har jag haft även när vi var tillsammans och när det var fullt med ungdomar i huset. Så den har inget med att verkligen vara ensam att göra. Jag kan inte riktigt förstå den själv.

Ser ni så vackert det är!

Idag tycker jag dock att jag har haft en fantastisk dag. Det kändes så bra att plocka blåbär och när jag satt på bryggan ni kan se här ovan, och fikade kände jag total tacksamhet över den vackra plats jag befinner mig på nu. Bryggan tillhör hyresvärdens sommarhus, men de är inte där så ofta och vi får vara där när de inte är i huset. Jag badar inte så gärna men Sara tycker om att ta ett dopp när vädret tillåter. Även efter fikat fortsatte jag att känna tacksamhet över en massa saker och det är verkligen en riktig humörhöjare. Jag bestämde mig för att den här platsen ska vara mitt “happy place”. Friden här är helt otrolig. När jag var hemma igen, och hade rensat blåbären, låg jag en stund i solen och slappade. Då var det lite märkligt för mina ögonlock fladdrade så jag nästan inte kunde hålla ögonen stängda. Jag har lärt mig att det innebär att någon form av healing pågår, men exakt vad det handlade om vet jag inte. Hur som, healing kan ju aldrig vara fel! 😀

Jag såg flera små ödlor på uteplatsen när jag kom hem. Gandalf jagade en stackare så den släppte en bit av svansen. Som tur var kom ödlan undan men med kortare svans. När jag satte mig vid datorn nu på kvällen kom jag på att kolla vad Solöga säger om ödlor. Den här texten hittade jag på hennes facebooksida (förmodligen var det en bild till från början men inlägget var från 2011 så den visades inte): “För att stärka denna vackra ödla så släpp begreppet tid. Sluta upp med att jäkta och jaga.” Jag kan känna mig både jäktad och jagad av det faktum att jag snart står utan arbete. Men jag försöker verkligen släppa det och det här känns som en uppmaning att jobba hårdare på det. Nu har jag ett “happy place” att gå till i tankarna när stressen kommer och jag hoppas det ska hjälpa!

Kommande vecka är redan ganska uppbokad och det mest spännande är att jag och en väninna ska gå på en seans med Vendela Cederholm på Ekenäs slott på tisdag kväll. Ska bli hur spännande som helst! Hoppas ni alla får en fantastisk vecka! Ha det gott!

En liten ödla som har hela svansen kvar!

Inte på topp, men ett gott recept

Hej, svejs! Nä, idag känner jag mig verkligen inte på topp så det blir varken särskilt mycket eller intressant bloggning. Inget konstigt alls, att inte vara på topp, eftersom det har varit, och är, så stor omställning med allting för mig just nu. Kapten har fortfarande inte kommit hem och jag vet inte riktigt vad jag ska göra och om jag ska tro att han kommer att komma tillbaka. Något som är roligt, dock, är att jag har yngre sonen här just nu (tills i morgon) och det har varit väldigt trevligt med sällskap några dagar. Han har gått igenom en massa böcker och papper från skoltiden och i de lådorna dyker det upp både det ena och det andra som är intressant och roligt. Dessutom passar han på att promenera mycket, när han är här, för i Malmö tycker han inte det är så speciellt roligt att vara ute och gå. Han är lite av en skogsmänniska som sin mamma. 🙂

Bildkälla: Susanne Nilsson, flickr.com

I veckan var jag till mitt förra hem och hämtade en del saker som inte kom med i flytten. Det kändes konstigt att vara där och det var verkligen inte som “hemma” längre. Självklart är det ganska tomt nu när jag har tagit det som var mitt så det ser ju rätt annorlunda ut. Det jobbigaste med att vara där var att jag nästan förväntande mig att Kapten skulle komma springande som han brukade göra när man var ute. Jag kunde nästan se honom komma efter vägen, men det gjorde han förstås inte. Dock börjar jag misstänka att han försöker ta sig tillbaka dit även om det är en bra bit. Jag kände i alla fall att jag verkligen har bott färdigt där och jag har ingen längtan alls tillbaka dit.

Annars fortsätter jag att vara ganska trött och jag har inte gjort så mycket mer än att spika upp några tavlor under senaste veckan. Ja, umgåtts med sonen också förstås. Och plockat blåbär. Det finns hur mycket som helst i skogen häromkring. Så mycket att det nästan är svårt att plocka för man vet inte vart man ska börja och så ser man ännu fler bär en bit bort och så går man dit, men så är det ju så många där borta… ja, ni fattar. Jag plockar inte så fort, däremot, för jag är verkligen inte kompis med bärplockare utan kör för hand. Det går ju inte så snabbt men, å andra sidan, behöver man nästan inte rensa bären sen. Känns härligt att lägga i frysen så jag har egenplockade bär till mina morgon-smoothies sen.

Bildkälla: Raj Stevenson, flickr.com. Vilda blåbär är bland det nyttigaste vi kan äta!

I kväll grillade sonen och jag till middag för han ville väldigt gärna ha lite grillat. Jag har ingen grill, men hyresvärlden lånade ut en liten grill till oss, så det blev jättebra och sonen var väldigt nöjd. Medan jag stod och gjorde sallad kände jag hur trött och less jag är på allting just nu. Jag kände hur jag vill att allt ska vara “som vanligt”, men det finns ju inte för mig längre. Allt här kommer, såklart med tiden, att bli “som vanligt” men så är det inte för tillfället. Jag tror det spelar in att jag är högkänslig för jag tycker att alla omställningar är jobbiga. Skönast är det när allt lallar på i sin vanliga takt. Dit är det nog rätt långt kvar för tillfället för mig, så jag tillåter mig att tycka att det är lite skräp just nu. Bryter ihop lite försiktigt, och kommer tillbaka sen. 🙂 Tro inte för ett ögonblick att jag ångrar min flytt, det handlar inte alls om det, utan det blev bara lite övermäktigt just nu.

Äh, i stället för att jag sitter här och gnäller ska ni få ett recept på en blåbärspaj jag har bjudit på när jag har haft gäster här. Tyvärr har jag ingen bild på den, men den ser ut som en vanligt blåbärssmulpaj. Den är glutenfri, utan vitt socker och mjölkfri.

Ugn 200 grader. 5-6 dl blåbär (färska eller frysta), 1 msk potatismjöl, 2-3 msk kokossocker. Blanda ihop och lägg i en paj-/ugnsform. Blanda ihop 3 dl glutenfria havregryn, 2 dl mandelmjöl (eller rismjöl) och 1 dl kokosflingor. Smält 50 g kokosolja (med eller utan smak) och blanda med 2/3 dl lönn- eller agavesirap eller honung. Blanda sedan ner det i det torra och rör ihop till en smuldeg. Bred den över blåbären och grädda i 20-30 minuter. God som den är men kanske godast med någon form av glass eller vaniljvisp (finns ju mjölkfria såna) till.

Stoppar där för idag och gör en kraftig återhämtning under veckan. Tror jag ska ta en sväng till Vadstena någon dag, för det kan nog kännas “som vanligt” tror jag. 😀 Ha det gott allihop!

Oj, så fel jag gjorde och uppläxad av en katt

Hej, svejs! Det här har verkligen varit en intressant vecka med många nya insikter. Jag har slagit av på takten med att fixa i mitt nya hem, för just nu har jag inte riktigt energi för det. Allt jag kan packa upp är uppackat och för att få ordning på de sista kartongerna måste jag ha bokhyllor. De är ännu inte införskaffade. Jo, förlåt, en bokhylla har jag nu. Den fick jag som inflyttningspresent i veckan. 🙂

Jag kan inte säga att det känns som hemma här ännu. Det är mer som att jag är och hälsar på någon eller är på semester. Men det tar nog ett tag innan den känslan kommer. I veckan skulle jag åka och handla tyg att sy gardiner av, men jag kollade inte innan om tygaffären var öppen så det blev lite fånigt. De öppnade senare på sommaren så inget tyg blev handlat. Jag får ta det en annan dag.

Äldsta sonen var här och hälsade på i veckan! Det var väldigt skojigt! Han skickade ett sms och frågade om han kunde komma och kolla på mitt nya boende. Jag, bara, va, var är du (han bor ju in Norrtälje annars)? Då visade det sig att han var och hälsade på hos sin pappa så då tog han en sväng hit också. Han tyckte det var fint här. 🙂

Det här inlägget kommer att handla mest om katterna. Eller Kapten egentligen. Jag fick ju hjälp i lördags med att sätta in kattlucka och så fick katterna gå ut. Kapten försvann ganska snabbt och han har inte kommit tillbaka. Gandalf tar det lugnt och försiktigt och håller sig mest runt huset och gör som jag tycker är smart så här i början. Självklart har jag letat efter Kapten, ropat, lockat och hållit på men han är spårlöst borta. I onsdags kom Pia och Siv, från andliga gruppen, hit och hälsade på. Inför deras besök skickade jag en fråga till Pia om hon kunde försöka få kontakt med Kapten. Hon sa att det kan vara svårt med husdjur, eftersom de står så nära oss, men hon gjorde i alla fall ett försök. De svar hon har fått har varit väldigt intressanta! Jag är orsaken till att han håller sig borta och jag insåg hur fel jag gjorde inför flytten.

För ett par år sedan var jag och Siv på en seans. Det var en av de första gångerna jag träffade Pia och det blev också upprinnelsen till andliga gruppen. Efter “huvudseansen” fick vi ställa frågor till kvinnan som höll i seansen och jag frågade hur mina katter skulle klara av en eventuell flytt. Jag vågade inte fråga om jag skulle hitta något hus, för just då misströstade jag verkligen. Hon sa att den katten som är lite större än den andra, vilket i normala fall är Gandalf, kommer att tycka att det är rätt jobbigt och vara väldigt missnöjd. Men det kommer att bli bra till slut. Hon tipsade mig om att prata med honom och förbereda honom inför flytten.

Jag trodde alltså att det var Gandalf hon hade sett som missnöjd men det måste ha varit Kapten. Jag har pratat ganska mycket med Gandalf inför flytten och förklarat läget. Självklart har jag pratat med Kapten också, men inte alls lika mycket och ingående. Big mistake! Jag skulle självklart har förberett båda lika mycket, men det gjorde jag inte.

Pia fick till sig att han har gett sig av för att visa att han vill bestämma. Han trivs inte här och förstår inte varför vi ska vara här nu. Han har hittat en plats där han tycker det är rätt okej att vara och det går ingen nöd på honom. Jag vet inte om någon annan matar honom, men det finns inte så mycket hus häromkring så han kanske lever på gnagare och fåglar. Han känner sig förbisedd och tycker att jag inte har lyssnat på honom och han hämnas lite på mig genom att hålla sig borta.

Kapten

Jag har ställt fler frågor till Pia och hon har fått ännu mer information. Det här är mycket större än vad jag hade kunnat föreställa mig. Kapten vill att jag ska sätta mig in i hur det har känts för honom att bli flyttad hit och genom det kan jag förstå saker om mig själv (men den biten har jag inte riktigt klurat ut ännu). Det verkar vara en stor livslärdom han ger mig genom hela den här situationen! Att han är en speciell katt har jag förstått, men det här är mycket mer än vad jag hade kunnat tänka mig. Han vill också att jag, på ett bättre sätt, ser honom och Gandalf som delar av familjen och agerar så att de verkligen känner det. Han kommer att komma tillbaka, när det passar honom, och det verkar inte som jag behöver leta efter honom. Jag fortsätter att prata med honom och ska, känslomässigt, försöka visa honom varför flytten var nödvändig för mig. Alltså, vilken grej, jag är helt förbluffad! Lille kissen!

När Pia och Siv åkte hem var jag fullständigt slut. Vi pratade förstås en hel del om mitt boende här och vad jag ska göra i framtiden och Pia kunde se att det kommer att vara ett flöde av människor här på nåt sätt. Lite åt det håll som jag själv har tänkt, så det kändes positivt. Men när de hade åkt började jag må illa och jag frös som hund. Jag kände mig riktigt sjuk under kvällen och jag tror jag hade feber när jag gick till sängs. Tröttheten sitter fortfarande i och jag har lite svårt att äta. Inte så att jag är dålig i magen, men kroppen vill liksom inte ha någon mat. Jag äter bara lite frukt och grönsaker under dagarna. I morse höll jag knappt på att få i mig blåbärssmoothien. Pia tror att det är någon form av utrensning som pågår och att jag släpper gamla energier och sånt som jag har burit på länge. Så egentligen är det positivt trots att jag känner mig mer eller mindre sjuk.

Bildkälla: chispita_666, flickr.com

Alltså har inte mycket blivit gjort de senaste dagarna utan jag har mest vilat. Lite blåbär orkade jag plocka igår och idag var jag och handlade och blaskade av bilen lite. Kan inte skriva att jag tvättade för jag hade inga ordentliga grejor till det. Men den blev ordentligt dammsugen och avtorkad invändigt och det kändes väldigt bra. Den var såååå skitig. Tvätta bilen är det tråkigaste jag vet så jag gör det inte så ofta. Nu är den i alla fall lite renare inför besiktningen på tisdag.

Minst sagt omtumlande vecka! Hoppas jag känner mig piggare snart och att Kapten bestämmer sig för att komma tillbaka. Ha en riktigt härlig vecka så ska jag försöka med det också. Ha det gott!