Hur modig vågar jag vara?

2

Hej, svejs! Så där ja, nu har jag jobbat min sista vecka och är “arbetsfri”. Den har varit väldigt intensiv och det är inte lätt, hela tiden, att jobba samtidigt som man ska lära upp sin efterträdare. Mycket gör man liksom per automatik utan att fundera så mycket på det. Men det har varit en väldigt bra och rolig vecka för hon som ska jobba efter mig är jättetrevlig och helt rätt person för jobbet. Dessutom, men det är bara en parentes och har inget med jobbet att göra, är hennes yngsta dotter bästa kompis med mina barns pappas dotter (pust) som han har med sin nuvarande sambo! Märkligt! De kommer att få det hur bra som helst, alla på skolan, i fortsättningen och säkert många nya, roliga och goda sallader! 😀

Bildkälla: lisaclarke, flickr.com

Det känns som det är nu först som jag kan börja med mitt “nya liv”. Som jag skrev förra veckan, har den här jobbveckan legat i vägen på nåt sätt. Hur mitt nya liv ska se ut vet jag verkligen inte ännu men jag tror att mina tankar kan bli lite friare nu när jag inte behöver ha jobbet “där inne” längre. I torsdags kväll hade jag lite svårt att somna, så där inför sista dagen, och då bubblade det upp många positiva känslor och tankar och allt kändes liksom TJOHO!! Igår kväll var jag dock bara trött och satt och somnade vid datorn före nio. 😀 Även om jag har haft hela sommaren på mig att förbereda mig för det här, tror jag det tar ett litet tag innan allt landar ordentligt.

Jag har pendlat mycket mellan att tycka att jag har gjort något bra (vilket jag egentligen tycker allra längst inne), till att tycka att jag är komplett galen och helt tappat förståndet. De flesta jag pratar med tycker att jag är modig som har gjort så här. Vad de verkligen tycker vet jag förstås inte, men det har ju inte så stor betydelse. Det är deras sak. Lite har väl paniken växt i mig när själva slutdagen på jobbet har närmat sig och jag inte har orkat ta tag i framtiden ännu. Men under senaste veckan har jag jobbat på att vända paniktankarna för att få sinnet mer positivt.

My happy place!

Det jag har försökt rikta mina tankarna mot är att jag tror att jag, genom mitt tokiga beslut, kan göra världen lite, lite, lite, lite bättre. Jo, då, jag inser att det låter både uppblåst och märkvärdigt, men det är inte så konstigt egentligen. Vi ser oftast oss själva som fristående individer, separerade från alla andra, men så är det inte alls. I stället är det så att vi sitter ihop med varandra, varenda människa på hela jorden, på ett spirituellt plan. Det som händer mig händer också alla andra även om de flesta inte, medvetet, kan uppfatta det. Så min tanke är att om jag väljer att göra något som jag tror kommer att få mig att må bättre, kan jag sen sprida ut mer positiv och glad energi i hela “människoklumpen”. Dessutom kanske mitt annorlunda beslut, kan inspirera någon annan att våga göra det där språnget som hon eller han har tvekat inför hur länge som helst. Vi funkar ju så, vi människor, att när vi ser att andra vågar och kan så blir vi själva modigare. “Kan hon/han så kan väl jag!”

Egentligen tycker jag kanske inte att jag är så modig utan det var nog mer att jag var så less på allting att det fanns inte så mycket val. Visst hade jag kunnat vänta på att hitta ett annat jobb, men då har jag gått sönder ännu lite mer invändigt och det var det inte värt. Jag har låtit jobbet bryta ner mig under många år och nu fick det räcka. Under den här veckan, när jag jobbade med min efterträdare, insåg jag att det fanns många saker jag hade kunnat ta tag i och kanske få en förändring på. Hon hade många idéer och tankar om hur man skulle kunna ändra på saker och förenkla processer. Jag har liksom stängt min hjärna för sånt och bara fokuserat på att jag inte trivts och hur jobbigt allt har varit.

På måndag behöver jag kliva in i en ny verklighet där jag låser upp mig i ett system jag egentligen inte alls vill vara del av. Känslan för mig, när jag ska börja stämpla, är att jag inte alls kan göra som jag vill utan måste följa vissa regler för att få mina pengar. Visst är det så att vi alla måste följa en massa regler, självklart är det så, men jag gillar inte hur systemet är uppbyggt. Jag försöker tänka, som jag skrev förra veckan, att det finns mycket möjligheter och fördelar som jag inte kan se just nu. Men jag rår inte riktigt på känslan av att jag nu blir ofri på ett annat sätt.

Och egentligen, innerst inne, tror jag inte att jag behöver skriva in mig i systemet, men jag är inte tillräckligt modig för att prova den tesen. Jag tror på att vi alltid är försörjda, omhändertagna och älskade och att Universum/Gud/Källan bara vill oss gott. Det är meningen att vi ska må bra, vara lyckliga och ha roligt. Sen är det förstås så att vi själva kan ha bestämt att vi vill ha svåra utmaningar i just det här livet och har valt jobbiga upplevelser för oss. Men det är aldrig något som någon annan (det vill säga Gud) begär av oss. Så jag tror att jag, i princip, skulle kunna ge bort allt jag har och jag skulle ändå inte behöva gå hungrig eller leva på gatan. Allting skulle lösa sig för mig om jag kunde leva i fullständig visshet om att det är/blir så. Och det är där den svaga punkten är för mig. Systemet funkar, garanterat, men är det någonstans det svajar så är det hos mig. För om jag inte klarar att stanna kvar i den förvissningen, utan börjar tveka, lägga mig i och försöka lösa allt själv, så skulle jag kunna bli hemlös på väldigt kort tid. Men tänk, vilken underbar tanke… “Här, Gud, har du min önskelista på hur jag vill att min liv ska se ut. Jag lallar runt lite här och har det bra och roligt, medans du utarbetar detaljerna. Jag lovar att följa de tips, råd och människor som dyker upp i min väg så förstår jag att allt blir som jag vill ha det. Tack!” Tänk att ha det modet!

Mina mantran just nu är: “Jag är trygg, omhändertagen och älskad.”, “Allting löser sig alltid för mig på allra bästa sätt.”, “Jag klarar mig ekonomiskt.”, “Jag lever i överflöd och har allt jag behöver.” och “Allt är precis som det ska vara.” Men tänk om jag vore riktigt, riktigt modig också! Hmmmm…

Ha det gott!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Anna den

    Nej det är verkligen inte ett dugg roligt att vara intvingad i ett system och behöva lyda AF’s direktiv. Men är man inte ekonomiskt oberoende så är det ju svårt att avstå…och har ju lite svårt att tro att om jag satt här i min trädgård utan att öre på fickan, att det då skulle dimpa ner gåvor från andra människor så jag ändå skulle överleva. Men det är en fin tanke ?

    • saharblevdetidag den

      Jo, visst är det en härlig tanke, men svår att tro på. Får nog anpassa mig till systemet och jobba med tankarna i stället så jag tycker det känns okej.?

Lämna en tanke