Vardagslunk

Hej, svejs! Oj, vad snabbt internet jag har just nu. Det är alltid ett äventyr här och ibland är det bara att stänga av för det är så långsamt eller obefintligt. I natt var första natten med riktig frost här. När jag gick upp vid sju i morse så var det -3 ute. Det var frost en dag i veckan också, men då bara precis under nollan så i natt har det var mer “på riktigt”. Jag håller på att lära mig hur mycket jag behöver elda i huset nu när det är kallare. Så länge det inte är alltför kallt, och jag är hemma på dagarna, tänker jag försöka klara mig utan elvärmen. Under dagarna håller jag vedspisen i köket igång hela tiden utan att vrålelda. Jag lägger på ett vedträ när det innan nästan har brunnit ut. Köket blir ju ganska varmt då, men värmen sprider sig inte så mycket så det är bra att det finns en luftvärmepump också på nedervåningen. Det är rätt stor murstock i huset och viss värme sprids förstås med den när den blir varm.

På övervåningen har jag eldat på kvällarna under den här veckan. Just nu är det inte så kallt här, men jag ska ta och tända upp om en stund ändå. Tänder jag för tidigt blir det så himla varmt, rätt snabbt kommer temperaturen upp i 25 grader, så jag avvaktar en stund. Det kan nog blir frost i natt också och om jag eldar i kväll är det inte iskallt när jag kliver upp i morgon. Visst är det ett pyssel, men ju mer jag lär mig desto mer rutin blir det så klart. Och blir det alltför kallt, eller besvärligt, har jag nya elelement jag kan använda. Så det går inte direkt någon nöd på mig. Jag har dessutom märkt att jag gillar att pyssla med veden. Känns som en meningsfull sysselsättning på nåt sätt. Kanske kommer jag att tröttna på det under vintern, men än så länge är det faktiskt en må-bra-syssla. 🙂

Bildkälla: Blondinrikard Fröberg, flickr.com

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om idag, så det blir nog ganska tråkigt vardagssvammel. Förvarnar lite så man kan välja om man vill läsa vidare eller inte. 😀 Jag har vissa tankar som far omkring i huvudet, men det är saker jag har skrivit om förut och jag vill ju inte bli för tjatig. Under veckan har jag känt att jag verkligen har det väldigt bra för tillfället. Jag har tiden att göra vad jag vill och det har varit härligt väder flera dagar så det har varit skönt att vara ute. Nu har löven börjat släppa ordentligt från träden, så jag har inlett uppdraget lövkrattning. Det finns mycket träd runt trädgården och det är BARA lövträd… Jag kommer, med andra ord, att ha att göra ett tag. Har redan fått första blåsan i ena handen. Jag har också börjat sy lite grand. När jag slutade på jobbet fick jag en hög med gamla påslakan av tjejen som började efter mig, och jag tänker sy kassar av dem. Alltså som man kan ha med när man går och handlar. Förhoppningsvis kan de inbringa några kronor när jag säljer dem sen. Sy är också en må-bra-syssla för mig så det känns roligt. Självklart söker jag jobb också, för det måste jag ju som läget är nu.

I torsdags åkte jag till Vadstena och tittade till mammas och pappas gravar. Det var alldeles fantastiskt vackert väder då så jag passade på att ta en promenad innan jag åkte hem. Hyresvärden skulle ändå vara här med sitt jaktlag och jaga älg, så då kändes det bättre att promenera någon annanstans. Människor med gevär litar jag inte det minsta på. Trots att jag har varit gift med en jägare i 15 år har jag inte blivit lugnare på den fronten. De har jagat även fredag och lördag, men jag har inte hört några skott så de har nog inte skjutit något.

Bildkälla: Jarosław Pocztarski, flickr.com
Det finns mycket vildsvin här, men jaktlaget hade inte sett några.

Helt plötsligt kom jag att tänka på en sak som jag är ganska dålig på och det är att städa. Jag ska få besök i morgon så jag har röjt en del nu och, framför allt, dammsugit. Eftersom jag grejar mycket med ved blir det väldigt, väldigt skräpigt överallt. Jag sopar visserligen, men det räcker inte så långt och eftersom jag mestadels är hemma, drar jag omkring skräpet i hela huset. Självklart spelar det inte så stor roll, men jag kan inte låta bli att reta mig på att jag inte städar. Hur dumt som helst och det tar självklart mycket energi. Jag brukar tänka att jag antingen måste lära mig att inte bry mig så mycket om att det är stökigt, eller städa oftare. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att börja städa mer så det är nog inställningen jag behöver jobba med. Fast just nu jobbar jag med så många andra saker där jag ändrar hur jag tänker, så det får nog vänta lite.

Bildkälla: Bill Strain, flickr.com

På tal om att ändra tankarna så har jag under 30 dagar skrivit ner tre bra saker som har hänt varje dag (jag minns inte om jag har skrivit här i bloggen om att jag skulle göra det). Jag fortsätter att reflektera, varje dag, över bra saker som händer även om jag inte skriver just nu. Det enda som har varit lite svårt har varit att skriva olika saker. Eftersom mitt liv är ganska “begränsat” för tillfället, är många dagar väldigt lika varandra. Men jag lyckades för det mesta. Det som har varit roligast att uppmärksamma är att det verkligen händer bra saker VARJE dag. Om man bestämmer sig för att se och notera dem. Mina tre bra saker för idag: jag kunde njuta i solen på eftermiddagen, det blev en hel del löv krattade och det blev fint när jag dammsög.

Nä, nu tänker jag titta på en video på youtube om hur man gör lintyg av linfrön. En slumpmässig (fast slumpen är det ju sällan…) video som dök upp som förslag i flödet och eftersom jag fortfarande inte vet riktigt vad jag ska pyssla med i framtiden kan jag ju kolla på den. Vem vet, jag kanske ska odla lin? Det verkar dock som att jag kanske ska göra något med brännässlor. Jag vet att det låter konstigt, men brännässlor har dykt upp på många olika sätt på senaste tiden. Det började med att jag fick lite torkade brännässlor av Pia när Siv och hon var här. Sen har det fortsatt med bilder, artiklar i tidningar och så där. Så idag frågade jag en brännässla när jag var ute och krattade löv, vad jag ska göra med dem. Den var dock väldigt tyst så jag fick ingen klarhet i det alls. 😀 Bara att vänta på mer hintar från Universum! Ska jag pyssla med något sånt, lär de dyka upp! Ha det gott!

2020-10-17 | Jag, Livet | Först att kommentera?

Fokusera på glädje

Hej, svejs! För ett tag sedan skrev jag att jag längtade efter de där riktigt höstiga färgerna på träden, och nu när jag tittar ut på dem så har färgerna kommit. Det är gult, rött och grönt i en vacker blandning. Ändå hittade jag blåbär och lingon när jag var på promenad igår och jag plockade lite av båda. Fast de sjunger verkligen på sista versen nu och många lingon har trillat av riset. En del blåbär är precis vattniga och går sönder så fort man nuddar dem. Hittade till och med några skogshallon, faktiskt. Kanske inte så söta längre, men goda ändå.

Som jag skrev i mitt inlägg i lördags, blev förra söndagen rätt intensiv. Först lämnade jag matlådor till damen som ville ha vegetariskt mat. Hon var jätteglad och tyckte det skulle bli så spännande att smaka. Jag fick faktiskt lite feedback idag, för hon ringde förut, och hon gillade den mat hon hade smakat på så här långt. Kul! Sen gjorde brorsan och jag lite “flyttarbete”. Vi började med att hämta bil och släpkärra hos en kompis till mig. När jag såg släpkärran blev jag lite fundersam på om vi skulle få plats med de saker som skulle fraktas på det. Men så tänkte jag: “allting löser sig alltid för mig på allra bästa sätt” och det gjorde det så klart.

Bildkälla: Kreg Steppe, flickr.com

Vi fick plats med en tresitssoffa och tre bokhyllor. Men det var på millimetern och vi hade tur att det inte regnade medans vi körde. Det fanns en presenning, men den täckte inte riktigt så det var perfekt med uppehåll. Och allt blev så himla bra när det kom på plats! Visserligen är bokhyllorna omaka men det stör inte mig. Jag kan ju måla dem sen, i samma färg, om jag tycker det behövs. Rummet där jag ställde dem blev liksom ett rum nu och jag kunde tömma fyra flyttkartonger med böcker och annat. Så nöjd! Soffan var skitig och sliten, men med en ordentlig tvätt duger den gott åt mig. Gandalf gillar att ligga i den i alla fall! 😀 Jag har även fått lite energi till att sätta upp en del tavlor och idag påbörjade jag uppläggning av gardiner i vardagsrummet. Ska bli riktigt skönt att få det gjort!

Under veckan har jag funderat på det här med glädje och hur viktig den är. Det hände en lite intressant sak och det var när jag lämnade matlådorna, så frågade Ingrid, som hon heter, om jag hade haft roligt när jag gjorde maten. Jag fick ärligt säga att jag nog mest hade känt mig stressad och pressad att prestera. I måndags var Siv och Pia (från andliga gruppen) här och hälsade på (vi träffas som bara kompisar ibland också 🙂 ) och då berättade jag för Pia om det här med matlådorna för hon visste inget om det. Då frågade hon samma sak, om jag hade haft roligt när jag lagade maten. Men jag kan inte säga att jag hade så roligt faktiskt. Det var lite kul att baka bröd med vanligt mjöl, för det har jag inte gjort på många år, men annars, njä…

Så jag har tänkt en hel del på det, för nu har ju jag verkligen möjlighet att välja hur jag ska det i fortsättningen i mitt liv. Vill jag då välja något som inte ger mig glädje, är ju frågan? Visserligen var det här bara ett första försök, men det ger nog ändå en fingervisning om hur jag skulle uppleva att jobba med något liknande. Det är ju helt fantastiskt att jag har möjlighet att prova lite försiktigt, och om Ingrid vill fortsätta att köpa matlådor av mig så kan jag så klart fixa det. Tveksamt, dock, om jag vill göra det i större skala.

Tänk så många saker man gör, och har gjort, utan att känna glädje. Lite sorgligt när man tänker på det. Jag tror det funkar så att när man kan känna äkta glädje inför någonting, så flyter allting på mycket lättare och så mår man mycket bättre av det också. Våra kroppar lyssnar på våra tankar så när vi har missnöjda tankar om saker och ting uppfattar kroppen det. Min kropp mår, till exempel, mycket bättre nu sen jag slutade med ett jobb jag inte trivdes med. Jag har några små, små känningar, som jag skrev förra veckan, men inte alls som det var när jag jobbade. Och då lever ju ändå jag nu i en situation som skulle kunna vara väldigt stressande. Ingen inkomst, just precis nu, och jag vet inte vad jag ska göra sen.

Men jag jobbar jättemycket på att välja vad jag tänker på och hur jag reagerar inför allt som händer mig. Jag lyckas inte bra varje dag, men det får vara så och jag ser till att jag inte fastnar i oro eller negativa tankar. Just nu märker jag att det dyker upp tankar på hur jag ska klara vissa räkningar, som jag vet kommer snart, och hur julen ska bli. Så de måste jag jobba med och helt enkelt se till att släppa. Ett bra sätt att göra det är att fokusera mer på glädje. När jag gör saker jag blir glad av finns det liksom inte plats för de där tråk-tankarna. Ibland kan det vara lite trögt, men då får jag ställa mig framför spegeln och ge mig själv ett litet peptalk eller/och köra en lång ramsa med alla saker jag är tacksam över. Det är också nödvändigt för mig att då och då leta upp roliga och upplyftande videor på youtube. Finns hur mycket som helst! Eller läsa någon bok som jag vet gör mig glad och hjälper mig att hålla mig kvar i allt-är-möjligt tankar och känslor. För mig är det alla böcker av Pam Grout, de läser jag om och om igen just nu. 😀

Så jag tror det är bra att tänka på vad man tänker och göra må-bra-saker så ofta man bara kan. Viktigt också att komma ihåg att man drar till sig mer av det man fokuserar på. Bra eller dåligt. Som jag läste nyss (och kanske har citerat förut): “Det är du som ska leva i din verklighet så varför välja en som du inte vill ha?” Minns inte vem som har sagt det eller de exakta orden, men andemeningen är i alla fall så. På tal om youtube; igår tittade jag på Jonna Jintons senaste video och jag har delat filmer av henne förut här i bloggen. Hon gör helt fantastiska videor och hon visar så tydligt att allt blir så mycket bättre om man kan låta glädjen styra det man gör. Om du kan avsätta en halvtimme så rekommenderar jag verkligen hennes video. Ha det gott!

Snurrande tankar

Hej, svejs! Jag blev lite förvånad, när jag tog en promenad förut idag. Det är flera dagar sedan jag var hemifrån (senast i onsdags tror jag) och jag har mest varit i trädgården när jag har varit ute. Nu när jag gick på vägen så upptäckte jag att de har avverkat en hel del skog (jodå jag har hört maskinen), så det såg lite glest ut. Det är förstås på grund av granbarkborrskador som träden behöver tas ner. Alltid lite trist med avverkningar tycker jag men antagligen nödvändigt. Under veckan har jag klippt gräset, jag delar upp det på flera dagar för det är så mycket att klippa, och jag ställde faktiskt undan gräsklipparen nu. Har förhoppningar om att det var sista klippningen inför vintern, men vi får väl se. Det är ju ganska varmt fortfarande.

Nu måste jag putta ner en tung katt från knät och lägga på ett vedträ på brasan. Det har blåst en del idag och då blir det lite kyligt i huset trots att det inte är så kallt ute. Gandalf måste faktiskt banta nu. Han är tjock redan, brukar bli så senare under vintern, och han kan få svårt att kissa om han blir för tjock. Jag har pratat med honom så vi får se om han håller med mig om att det är en bra idé. Självklart minskar jag hans matportioner också! 😀

Gandalf som suddig liten plutt (nu är han 7 år)!

I morgon ska jag leverera sju matlådor, plus lite tillbehör, till damen som vill prova vegetarisk mat. Så den här veckan har jag inte gjort så mycket annat än tänkt på och lagat mat. Bakat har jag också gjort och det var lite kul att baka med vanligt mjöl. Många år sen jag gjorde det senast. När jag ska göra sånt här blir det att jag tänker alldeles för mycket. Jag vrider och vänder på allt och funderar på om jag valt rätt mat, om det blir bra sammansättningar, rätt kryddning och sånt. Just nu är jag inte speciellt nöjd med hur det blev för jag tycker att flera rätter är alldeles för lika.

Men det spelar så klart ingen som helst roll! Hon kommer ju inte att äta allt på en gång och kanske inte ens flera dagar i rad. Jag tror funderandet har med osäkerhet att göra. Just det här har jag inte gjort förut och jag känner inte damen i fråga och vet inte vad hon tycker om. Det har till och med varit så att jag har haft lite svårt att sova för att det snurrar så mycket tankar. Tänk om hon inte tycker om maten! Jättetramsigt ju! Gör hon inte det så gör hon inte det. Inget att haka upp sig på! När jag var på tarotkortsläggningen fick jag veta att det som kan krångla till saker är mitt eget huvud och alla tankar som far omkring. Förstår precis vad hon menar för jag skulle kunna tänka mig och strunta i alltihop och bara låta maten stå där i frysen. Men det ska jag inte göra utan jag levererar den i morgon som vi har bestämt. Det har dock varit jättebra att jag har lagat maten här hemma för nu har jag märkt att det inte funkar något vidare. Ska jag fortsätta göra det här behöver jag hitta ett mindre storkök att vara i. Alltså skickar jag ut en beställning på det till Universum så får vi se vad som dyker upp. 🙂

Så just nu har jag verkligen inga spännande (om jag nu brukar ha det…) funderingar att dela med mig av. Men jag kan återknyta lite till det jag skrev om förra veckan om Anthony William. Eller kanske inte precis det, men jag märker just nu att hans kostplan verkligen gör skillnad. Jag har inga stora hälsoproblem, men jag vill ändå äta på ett sätt som jag tror är optimalt för kroppen. Eftersom jag har lite begränsat med pengar, för tillfället, har jag ändrat lite i kosten och jag dricker sellerijuice varann dag i stället för varje. Dessutom lägger jag inte pengar på korngräsjuicepulver, spirulina och dulse som jag brukar ha i blåbärssmoothien varje morgon. Det enda kosttillskott jag äter nu är b12 och det måste jag ta eftersom jag äter mestadels veganskt.

Bildkälla: lisaclarke, flickr.com

Jag trodde kanske inte att jag skulle märka så stor skillnad i kroppen, men det gör jag faktiskt. Magen är lite sämre, jag får lindrig muskelkramp i vaderna på kvällarna, jag har mer dubbelslag på hjärtat och lite allmän värk i kroppen (mycket lindrig). Dessutom är min inkontinens lite sämre. Även det faktum att jag sover sämre kan ha med förändringarna att göra. Sellerijuice är jättebra om man har sömnproblem. Kroppen/levern kan inte rensa ut gifter lika effektivt just nu och patogener har möjlighet att växa sig starkare. Jag fortsätter dock att äta mest grönsaker och frukt, håller nere på fettet och undviker gluten, ägg och mjölkprodukter. När min ekonomi är mer stabil tänker jag återgå till sellerijuice varje dag och de tungmetallutrensande tillskotten. Känns ändå bra att veta att det faktiskt gör skillnad och jag hoppas att kroppen “håller ut” tillsammans med mig ett tag till. 🙂

I natt skulle det vara skönt att få sova riktigt effektivt för i morgon blir en lite intensiv dag. Efter leveransen av matlådorna ska jag och brorsan låna bil och släpkärra av en kompis och köra hit lite saker till mig. Min gamla soffa, som bott hos min bror och hans familj, ska tillbaka hit och vi ska hämta några hyllor på brorsans jobb. De tömde ett källarutrymme och då fick personalen ta möbler som annars skulle kastas. Han visste att jag behöver hyllor så han tog undan ett par till mig. Jag håller tummarna för att släpkärran är tillräckligt stor och att det inte regnar. Hur som, allt löser sig alltid på allra bästa sätt för mig, så det kommer att går strålande bra. Ska bli skönt att få det gjort för då kanske jag får en liten knuff att fortsätta fixa här hemma. Det har stått stilla rätt länge nu och jag går bara och tittar på tavlor som borde spikas upp, gardiner som behöver läggas upp och sånt där. Kommer liksom ingen vart. Så nu tror jag på att det här gör susen!

Nä, vet ni vad, nu känner jag att jag bara vill slappa här vid datorn (det vill säga kolla på youtubevideor) en stund innan det är dags att krypa till sängs. Brasan brinner fint nu och sprider skön värme i rummet och jag ska nog ta mig en kopp te till. Ha det gott!

2020-10-03 | Jag, Livet | Först att kommentera?

Tack till en läsare, sorgligt besked och allvarliga saker

Hej, svejs! Medans jag väntade på att datorn skulle starta upp nu, satt jag och tittade ut genom fönstret på träden som börjar skifta färg. När jag var ute och gick, tidigare idag, kände jag att jag faktiskt längtar efter att det ska bli ännu mer höst. Då tänker jag på såna där soliga dagar med alldeles hög och klar, lite kylig, luft och träd som skiftar i massor med färger. September har ju varit ovanligt varm och solig, tycker jag, och jag är väldigt tacksam över att jag är hemma och kan utnyttja det vackra vädret.

Efter förra veckans blogginlägg fick jag en kommentar från “Anna” som jag vill tacka lite extra för. Hon skrev att hon spontant tyckte att jag skulle tacka nej till att jobba i kök igen och ja till att jobba i affär. Det var verkligen en superbra ögonöppnare, för det fick mig att komma ihåg att jag faktiskt kan välja hur jag vill göra. I tankarna hade jag liksom fastnat i gammalt tänkesätt att jag, självklart, måste tacka ja när jag har fått ett erbjudande om att jobba som vikarie i kök. Men jag vill ju inte dit igen! Så nu har jag tackat nej till det och när jag hade gjort det kände jag en sån otrolig lättnad. Hur det blir med jobb i affären får jag se lite längre fram. Så tack Anna!

Bildkälla: Bev Sykes, flickr.com

I torsdags var jag på Kreativ Helhet och fick min tarotläggning för året som kommer. Det blir ju alltid lite på ett ungefär, förstås, för andevärlden har ju ganska svårt för det här med tid. Den finns ju inte där de befinner sig. Nåja, besöket var jätteintressant och Annelie, som la korten, gav mig lite att fundera på. Det verkar som, om nu tiden stämmer, att jag kommer veta i början på nästa år, hur min framtida försörjning ska se ut. Jag har fått höra tidigare, av flera olika mediala personer, att jag ska hjälpa andra människor och det sa även hon. Exakt hur det ska se ut är nog det jag kommer att veta efter årsskiftet. Själv tror jag att det kommer att handla om mat/kost på något sätt. Hon såg att jag kommer att ge ut, vad som verkade vara, nån form av kokbok så småningom! Superspännande! När hon sa det kom jag ihåg att någon annan också har sagt det vid något tidigare tillfälle.

Allt såg väldigt bra ut och det enda som kan röra till det hela är mitt eget huvud och att jag kanske tänker för mycket emellanåt. Jag ska använda naturen för att “hålla ordning” på mig själv och be mina guider om hjälp om det blir för körigt (annars också förstås). Jag kommer att hitta något som hjälper mig att klara mig ekonomiskt medan jag har a-kassa (för den kommer att vara pytteliten när den väl kommer sen) och jag kan tänka mig att det är det här med matlådorna på nåt sätt. Precis på slutet frågade jag om hon kunde se vad som har hänt med Kapten. Nästan direkt sa hon att hon såg att han är död. Han har dött i skogen någonstans och hon upplevde det som att något brustit inne i kroppen på honom. Han blev inte tagen av nåt djur eller så och han dog väldigt snabbt. Hon sa att han egentligen hade velat dö hemma, men nu blev det inte så och det känns ju väldigt sorgligt. Men jag tror det är som jag skrev en annan gång, att mamma tar hand om honom nu på andra sidan.

Nu kan han springa fritt på andra sidan och mamma har en katt att gosa med!

Jag frågade om Gandalf också för jag tycker ju att han vill sitta i mitt knä mycket mer nu än vad han har gjort förut. Hon upplevde det som att han vill ge mig healing och jag är så van vid att det är jag som ger till andra, så jag blev förvånad över det. Men det är ju väldigt snällt av honom, så nu blir jag inte lika irriterad längre när han vill hoppa upp i mitt knä. 😀 Hon tyckte att jag ska försöka lyssna på honom och se om jag kan uppfatta om han har saker han vill tala om för mig. Jag har märkt att han lyssnar på mig, så då borde ju jag lyssna på honom också. Får se om jag kan klara av att uppfatta vad han vill säga. Hon sa att han är väl medveten om att Kapten är på andra sidan.

På tal om kost, hälsa och sånt, läste jag en sak i veckan som gjorde mig riktigt bedrövad, först, är nog bäst att skriva. Jag följer Anthony Williams (Medical Medium) i sociala medier och han lägger, med jämna mellanrum, upp podcasts om just kost och hälsa och hur vi kan bli friskare. I veckan lade han upp en som faktiskt var riktigt skrämmande. Jag har inte lyssnat på den själv, men en tjej i en fb-grupp jag är med i har transkriberat delar av den. Vår natur är oerhört mer nedsmutsad än vad vi vet om, och den förgiftas av så kallade chemtrails (jag vet inte om det finns ett svenskt ord för det). Så här säger Anthony om dem: “Den röda algblomningen kommer att bli allt mer vanlig i framtiden. Den beror på att chemtrails som innehåller kemikaliesoppor (avfallsprodukter från den privata kemiska industrin) sprayas dygnet runt från flygplan. I dessa gamla kemikalier så frodas muterade giftiga bakterier, mögel, svampar och alger, för de anpassar sig till den giftiga miljön. Världens regeringar kan inte göra något åt chemtrails, för dessa företag står över lagen. Flygledartornen ignorerar dem. Spirit sa tidigt till Anthony: “The man poison club is an evil machine.” Vår himmel är inte längre blå, som den var förr. Det kommer att bli värre och värre över tid.”

Bild på bofink lånad från Wikipedia

Dessa chemtrails ser ut som kondensstrimmor efter flygplan, men ligger kvar mycket längre i luften. “Vanliga” kondensstrimmor försvinner relativt snabbt. Det är de här chemtrailsen som orsakar en massa fiskdöd, bi-/insektsdöd och fågeldöd. Ibland hittar de massor med döda fåglar på ett och samma ställe och det beror på att de har flugit in i ett sånt här giftmoln. Många säger att det här är en konspirationsteori och att det är “foliehattar” som tror på sånt, men det är alltså, i allra högsta grad, verkligt.

Kanske bäst att skriva att jag verkligen tror på det Anthony säger, men jag kan, så klart, inte bevisa att han har rätt. Den här informationen, som är mycket mer allvarlig än den han har delat med sig av innan, är så klart kontroversiell och man undrar hur länge han kommer att få prata fritt. Han säger att han redan nu blir censurerad och att bitar klipps bort ur hans poddar. Just den här podden är bara ocensurerad (än så länge) på Apple Podcasts.

Det jag kände när jag läste det här (det blev en stor diskussion om den i gruppen jag är med i) var först hopplöshet. Han har sett hur bin, fåglar, fjärilar, trollsländor och fiskar dör i stora mängder på grund av alla gifter och frågan är väl om de kommer att finnas alls i framtiden. Känslan blev att det inte är så mycket mening med nåt om vår värld ändå blir totalt förgiftad av dessa industrier och myndigheterna fullständigt tycks blunda för det. Men så tänkte jag om. Vad jag har förstått så har Anthony inte presenterat någon lösning på problemen, men han säger så här: “Din kropp behöver veta att du har koll på vad som händer och att du vill hjälpa den och jobba tillsammans med den. Din kropp behöver hjälp och du behöver veta sanningen, men många människor blir distraherade av felinformation från andra källor.” När nu sanningen börjar komma fram, hoppas jag att vi vanliga människor börjar reagera på det här och protestera. Ofta är ju det effektivare än vad myndigheterna kan åstadkomma.

Bildkälla: AwesomeSA, flickr.com

Efter mitt besök på Kreativ Helhet, tänkte jag att om jag nu kan hjälpa människor att bli friskare, genom kosten, så kan det vara ett sätt att även hjälpa jorden. Alla vi som lever här har valt att vara här just precis nu och vi är alla otroligt viktiga. Jag tror att vi står inför ett sorts vägskäl där vi kan välja om jorden kommer att vara en underbar eller förskräcklig plats att leva på i framtiden. När jag tänker så, och tänker att mitt bidrag, hur litet det än kan tyckas vara, faktiskt kan göra skillnad känns allt mycket bättre. Nu hoppas jag ingen tror att jag menar att just jag är mycket viktigare än någon annan, för det är inte det jag menar. ALLA är exakt lika viktiga och vi har en stor uppgift framför oss för att förbättra jorden.

Så det är väl lika bra att vi alla sträcker på oss och känner vårt enorma värde och hur behövda vi är. Vi har valt det här och garanterat sett fram emot det när vi gjorde våra livsplaner på andra sidan! Fantastiskt, eller hur! Ha det gott!

Leva som man lär

Hej, svejs! Livet på landet… är, för det mesta, alldeles fantastiskt och underbart. Men ibland ballar det ur lite grand. Förra helgen hade en mus tagit sig in i taket ovanför badrummet och den knaprade och tuggade nåt alldeles väldigt där. Det finns en fläkt i taket, som är kopplad till belysningen, så när man tänder lampan startar fläkten. Musen tuggade sönder en massa saker som sen trillade ner i fläkten så att den till slut skar och slutade fungera. Gör inte mig så mycket för fläkten lät ganska illa och det blir bra med en ny där. Allt gott och väl så långt, men musens knaprande slutade efter nån dag och ett par dagar senare började det lukta skumt i badrummet. Så, jodå, den lilla gynnaren hade avlidit, på sin post förmodligen, och ligger där nu och stinker. Elektrikern har ännu inte kommit för att byta till ny fläkt, så förmodligen hinner musen sluta lukta innan han kommer hit (om den nu ligger så att det går att komma åt den vill säga). Hå, hå, ja, ja! Man blir bra på att hålla andan och andas genom munnen. 😀

Sen var det vildsvinen! Det har varit mycket bök här i närheten och en morgon när jag klev upp hade de varit inne i trädgården och bökat upp en del. Hyresvärden vill inte ha några uppbökade trädgårdar så han var här i fredags och satte upp ett enkelt elstängsel. Vi får se om det hjälper. I morgon ska jag försöka vända tillbaka jordkockorna och trampa till dem så det blir någorlunda fint igen.

Sen var det Gandalf! Han vill gärna ligga i min säng och gå och lägga sig när jag går och lägger mig. Han är rätt stor och tung och jag gillar egentligen inte att ha honom i sängen. En kväll var jag lite irriterad så jag fräste åt honom så han la öronen bakåt och for iväg. Han blev nog lite sur på mig och morgonen därpå låg en död mus, som jag höll på att trampa på, nedanför sängen. Han brukar inte ta in mössen så jag blev lite förvånad. Men det var ju ingenting jämfört med vad som låg nedanför sängen morgonen därpå: en EKORRE!! Stor och väldigt död! Då skällde jag på honom. Stackars, stackars ekorren! Och hur farao han har fått in den genom kattluckan fattar jag inte. Han har ju jobb med att bara ta sig in själv ibland.

Förutom alla djurincidenter har veckan varit lite upp och ner. Vissa dagar har känts jättebra och vissa dagar har jag bara varit trött, seg och less. Jobbmässigt har det faktiskt hänt lite grand och det är både bra och lite stökigt på nåt sätt. Ska försöka förklara hur jag menar. I måndags var jag hos en arbetskamrat från det glada 80-talet då vi jobbade tillsammans på Saab under några år. Hon har en liten bokföringsfirma som hon vill börja avveckla och jag var där och bara tittade lite på hur hon jobbar med den. Jag är dock ingen vän av siffror, och kan inget om bokföring, så att ge mig på något sånt känns lite för svårt för mig. Men det är jättebra att hon kan den biten om jag eventuellt startar något eget så småningom.

Jag pratade med kvinnan som skulle kunna tänka sig att köpa vegetariska matlådor, och hon var villig att vara lite “försökskanin” under en tid. Vi ska höras igen, för veckan som kommer ska hon ha besök och är lite upptagen. Hon vill helst ha ekologisk mat, så jag behöver undersöka vad kostnaden blir för matlådorna i så fall. Sen behöver jag nog hitta ett kök jag kan vara att laga mat i om det här utvecklar sig mer.

Bild lånad från Portionen under tian

I fredags fick jag mejl från personen som är kostansvarig i Kinda kommun (som är nära där jag bor nu) och där behöver de vikarier just nu (vill jag jobba i kök igen…?). Och idag har jag pratat med den person som är ordförande i ortens lilla affär där de kommer att behöva ha någon som kan rycka in lite då och då. Vi ska höras igen i oktober.

Ja, ni kanske förstår, det blir lite rörigt för mig och jag börjar grubbla och vela och vet inte alls vilket ben jag ska stå på. Nu är det ju så att det är jag själv som har dragit i alla trådar så att det har börjat röra på sig så jag får “skylla mig själv” att det blir så här. Och så glömmer jag fullständigt bort, det jag talar om för andra att de ska göra, och försöker lösa allting själv. Ni som har bra minne kanske kommer ihåg vad jag skrev förra veckan (knappt jag gör det själv för jag går sällan tillbaka och läser det jag har skrivit). Men jag tror det handlade om att släppa taget och låta Universum utforma detaljerna och inte riva för mycket själv i det hela.

Många val, blev det dock, på en och samma gång. Det jag behöver komma ihåg är att allt inte behöver lösas direkt och att det faktiskt är okej att prova sig fram. Kan jag bara hålla mig lugn och inte stressa upp mig är jag säker på att allt klarnar till slut. På torsdag ska jag göra en spännande sak som kanske kan hjälpa mig med att få lite klarhet. Via en vän som taggade mig en tävling på facebook har jag vunnit en årstarotvägledning på Kreativ Helhet i Linköping. Helt fantastiskt (jag brukar sällan vinna nåt) och det ska bli så intressant. Vill ha torsdag nu! 🙂

Universum hade, så klart, koll på att det skulle röra till sig lite för mig nu så jag tror det är därför jag vann den här tävlingen. Tack för hjälpen, alla inblandande! Blir intressant att se vad kommande vecka har på lut (gärna lite färre djur-incidenter). Känns som en rörelse framåt, ändå, fast något vinglig och krokig. Självklart är allt precis som det ska vara och allt löser sig alltid för mig på allra bästa sätt! Det gör det för dig också! Glöm inte det! Ha det gott!

Våga lita på Universum

Hej, svejs! Man kan väl inte säga nåt annat än att det är en lite gråmulen lördag här i Östergötland idag. Jag tog ändå en promenad förut och just då var det faktiskt uppehåll, så det var riktigt skönt att vara ute. Det tog lite extra tid att gå för jag stannar allt som oftast och käkar skogshallon. Inte så jättemånga kvar nu med de som finns är väldigt goda så det är lika bra att passa på att mumsa! 😀 Även veckan som har gått har jag plockat bär och det finns fortfarande förvånansvärt mycket blåbär kvar och massor med lingon så kanske ( 😉 ) att jag plockar till veckan också. Blåbären är till mig själv, för jag äter ju blåbär varje morgon, men lingonen kommer jag nog att sälja det mesta av till en kompis.

Idag hade jag egentligen tänkt att skriva om hur svårt det kan vara att hålla sig positiv hela tiden. Det är svårt, men jag tror det nästan är nödvändigt för att komma framåt i livet. I alla fall komma framåt lite snabbare. Men jag har lite annat jag vill skriva om så jag tar bara några meningar om det här. Det man kan fundera lite på, om man vill hålla sig mer positiv, är hur allt man läser får en att må. Nyheter får ofta mig att känna mig ledsen och nedstämd så jag skummar bara lite och läser de artiklar som verkar gladare/roligare. Tyvärr kan även facebook få mig att känna mig lite nedstämd, men kanske framför allt, irriterad. Så där får man sålla en hel del tycker jag. Det är nog bra att fundera lite på vilka saker man delar, för det är ju hur svårt som helst, näst intill omöjligt, att veta vad som är sant och inte. Och hur får alla varningar, till exempel, oss att må egentligen? För mig gör det att världen känns som en oerhört otrygg plats där jag hela tiden borde vara på min vakt för något läskigt kan tydligen hända. Precis när som helst! Min verklighet ser inte ut så, så sånt låter jag bli att dela.

Många har sagt till mig att de tycker det var modigt av mig att säga upp mig utan att ha ett annat jobb. Jag har skrivit om det förut och jag tycker nog inte att det var så modigt egentligen utan nödvändigt för mig för att komma vidare och må bättre. Eller jag tycker inte det handlar om mod utan mer om tillit. Tillit till att vi är omhändertagna och att allting löser sig om man låter saker ha sin gång. Och, inte minst, att man arbetar med sina tankar och känslor och inte låter egot styra. Egot lägger sig bara i och drar fram alla negativa saker som skulle kunna hända och talar om att man minsann inte kommer att klara sig bra och att man är dum i huvudet som hittar på så stolliga idéer. Man behöver börja våga lita på sig själv och vad som känns rätt i hjärtat och magen. Även om det kan verka som helt stolligt om man tittar med egots inställning.

Visst hade jag lite panik ett tag när jag insåg vad jag egentligen hade gjort, men då fick jag bromsa mig själv och ta några djupa andetag. När jag känner efter allra längst inne i mig, känner jag att det här var helt rätt sak för mig att göra. Jag VET att allt kommer att lösa sig till det bästa men jag vet ännu inte exakt på vilket sätt. Det jag har gjort är att jag har talat om för Universum hur jag vill ha det, och sen har jag släppt det hela så får Universum utverka detaljerna. Jag jobbar på att känna att allt är toppen och jag försöker vara glad över att det är så här som det är nu. Inte helt lätt för mig hela tiden, men det går bättre och bättre. Helst skulle jag vilja slippa hålla på och söka jobb och hela den biten men nu är det som det är. Och det visade sig igår att det kanske är superbra att jag behöver göra det!

Bildkälla: Susanne Nilsson, flickr.com

I torsdags, när jag befann mig i bärskogen, fick jag ett telefonsamtal från en kvinna som söker en personlig assistent. Jag hade sökt jobb hos henne men förväntade mig inte alls att hon skulle ringa. Hon var väldigt trevlig och ville gärna träffa mig, så jag var hos henne igår förmiddag. Eller vi träffades utanför hennes bostad för hon är väldigt infektionskänslig och klarar inte av en förkylning, eller corona så klart, för då måste hon till sjukhus direkt. Vi pratade en ganska lång stund, och hon skulle nog gärna vilja ha mig som assistent. Tyvärr är nog tjänsten bara på ca halvtid, jag måste kolla det med företaget som är de som anställer, och då har jag inte råd att sitta och åka. Det blir en resa på ca 10 mil om dagen och det funkar inte riktigt. Dessutom är den del dagar delade turer så det skulle ju bli väldigt konstigt för mig som inte kan åka hem emellan. Men det som var intressantast med mötet var att hon letar efter en assistent som tycker om att laga vegetarisk mat. Och det gör ju jag! Ja, egentligen gillar jag att laga all sorts mat, men hon vill äta mer vegetariskt så det är det hon letar efter.

Så medans vi pratade slängde jag ur mig förslaget att jag kanske i alla fall skulle kunna laga vegetariska matlådor och leverera till henne. Hon blev jätteintresserad av det och det är faktiskt en idé som jag har tänkt lite på sen innan. Men jag hade nog mest tänkt att leverera häromkring där jag bor, i så fall, men det kan ju finnas andra lösningar och möjligheter. Jag har inte gått vidare med den idén (jag är expert på att tänka men kan ha svårt att komma till skott…), så nu känns det som att Universum säger att jag ska gå vidare och göra något åt den här idén i verkliga livet!

Bildkälla: Kreg Steppe, flickr.com

När jag åkte ifrån henne åkte jag till Maxi och handlade och nästan det första jag “snubblade över” i affären var extrapris på matlådor i plast. Egentligen är jag plastmotståndare, men det kanske är det enda som funkar till att börja med i alla fall. Så jag fnissade lite och köpte ett par förpackningar. 😀 Hon var även intresserad av hembakt bröd och det har jag också funderat på att göra. Alltså baka lite hemma och sälja. Baka är himla roligt, men när jag själv inte äter gluten längre är det inte riktigt lika kul, faktiskt. Under sommaren har jag letat efter ett recept på limpor som jag brukade baka förut, och som är väldigt goda. Jag har ju massor med gamla Allt om Mat tidningar, fulla årgångar från 1973 fram till 1995, och receptet finns i en av tidningarna. Men det är några tidningar att gå igenom (gissningsvis minst 290 st) och jag har inte lyckats hitta rätt recept.

Jag tror ni kan gissa vad som hände när jag kom hem! Ganska ofta när jag äter, sitter jag och bläddrar i någon av de gamla tidningarna och när jag skulle äta kvällsmat igår greppade jag bara en tidning, på måfå, ur en av tidskriftssamlarna. Självklart var det tidningen med brödreceptet som jag har letat efter hela sommaren! 😀

Jodå, så Universum skojar lite ibland, och lämnar små hintar om vad som kan vara rätt väg. Och det är det som är jobbet man måste göra. Reagera på de tips man får och börja ta sig framåt därifrån. Sen kan det bli lite hit och dit och upp och ner med allt, men bara man fortsätter känna tillit och inte rusar på för fort, så är jag helt säker på att allt blir på bästa sätt. Blir man tveksam om hur man ska fortsätta, behöver man inte hålla på och fundera ut nästa steg själv. Skicka iväg frågan och be om hjälp och luta dig sen tillbaka. Ha roligt, gör saker du mår bra av, medan du väntar på svar och guidning. När svaret kommer är det dags att agera och ånga på!

Jag läste ett så bra citat igår kväll: “Du måste leva i din verklighet, så varför bygga den av negativa förväntningar?” Upphovsmannen heter Shawn Anchor och är författare till “The Happiness Advantage”. Det får avsluta dagens bloggning. Ha det gott alla!

Lånar andras ord

Hej, svejs! Det spelar visst ingen roll att jag inte har ett jobb att gå till just nu. Veckorna springer fram i alla fall fast jag kan tycka att jag inte gör så mycket. Men vardagspysslandet tar sin lilla tid och så gör jag faktiskt som jag ska också och söker jobb och sånt. Jag har suckat en del över Komunnals a-kassas hemsida den här veckan. Den är verkligen inte jättesmidig och lite märkligt upplagd kan jag tycka. Men, men bara att vänja sig antar jag.

Idag hade jag tänkt att ta ett varv i bärskogen igen, men vädret var inte på min sida. Sol och jättefint emellanåt, men också störtskurar och väldigt blåsigt. Då är det inte så mycket idé att plocka, tycker jag, för bären blir bara blöta och kladdiga. Jag ägnade lite tid åt att fixa i mitt vedskjul i stället. Även under fredagen var jag där en stund och “städade” lite och försökte få lite mer som jag vill ha det. Rätt kul faktiskt, men det kommer jag kanske inte att tycka om ett år när jag har fått springa där ofta och burit ved till förbannelse. Min huvudsakliga uppvärmning av huset kommer att vara vedeldning under vintern. Jag har elelement också, men jag vet inte om jag kommer att använda dem så mycket. Beror lite på hur mycket jag kommer att vara hemma och hur kall vintern blir.

Längtar inte så mycket till det här…

Det känns som jag har lite dåligt med egna ord idag så jag tänker låna ord från kapitel 347 i boken jag har tjatat om ett tag nu: “En kurs i mirakler, Avkodad” av Pam Grout. Boken innehåller 365 kapitel/lektioner där det är meningen att man ska göra en varje dag. Jag kan inte skryta med att jag har gjort lektionerna utan bara läst boken rakt upp och ner två gånger i rad. Jag känner att den hjälper mig att hålla mig positiv och får mig att se framåt med tillförsikt, även om så mycket är osäkert än så länge. Följande kapitel, vilket alltså bara är en sida, tycker jag är så himla bra och visar lite på själva essensen av hur allt hänger ihop.

“MED VUXENKLÄDERNA PÅ. Om vi kämpar för våra begränsningar får vi behålla dem. Richard Bach. När jag var liten älskade jag att leka kurragömma. En av oss fick räkna, och de andra gömde sig – i mammas garderob, under soffbordet eller, om vi lekte ute, i grannens trädgårdsskjul. Hela vitsen var att hitta någon som inte var borta på riktigt. Ett enda ekande “fritt fram!” var det enda som krävdes för att vi skulle samlas allihop igen. Lektion 347 påpekar att jag fortfarande leker samma barnsliga lek. Inte nog med att jag går igenom de flesta av mina dagar med händerna för ögonen medan jag räknar till tio – dessutom slösar jag tid på att leta efter saker som egentligen inte är borta.

Min kultur har tränat mig på att hitta problem, begränsningar och misstag. Och sedan tränar den mig på att ta fram planer för hur man ska rätta till dem. Kursen menar att jag skulle använda tiden bättre genom att inse att det i själva verket inte är något som saknas, att det bara ser ut att vara på det viset eftersom jag lägger ner så mycket tid på att leta efter det. När jag säger “Jag vill ha det här” gör jag antagandet att jag inte redan har det. När jag säger “Jag vill bli friskare eller andligare” ger jag mig ut på en resa för att söka efter sådant som redan är min födslorätt. Det är först när jag börjar leta efter något som känslan av att det saknas uppstår. Kursen påminner mig om att jag redan har all kärlek, allt överflöd och all glädje jag behöver. Och att jag, när som helst, kan välja att sluta med leken och bara säga “tack”! Jag kan låtsas att jag saknar något. Påstå att jag behöver bli smalare. Eller rikare. Eller hitta den rätte. Eller också kan jag erkänna att det är jag själv som hittat på hinderbanan. Och ropa fritt fram.”

När jag skrev det här nu, kändes det som att jag har skrivit om samma saker under en ganska lång tid nu. Som att jag bara upprepar mig. Förmodligen är det för att jag behöver hamra in de här sakerna i mitt eget huvud och inte tänker på så mycket annat just nu. Ledsen för det. Jag ska verkligen försöka hitta på något annat att skriva om framöver.

Jag kan, i och för sig, skriva om min andra katt, Gandalf. Förra veckan skrev jag om Kapten och om att jag inte tror att han är i livet längre, men jag har inte skrivit så jättemycket om Gandalf. Jag tror jag nämnde att han är lite “klängigare” nu än vad han har varit och vill gärna sitta i knät och mysa. Helst när jag sätter mig vid datorn på övervåningen. Tyvärr tycker inte alltid jag att det är så mysigt, och jag får så dåligt samvete för det. Så fort jag kommer upp hit på kvällarna börjar han stryka runt mina ben och jamar och jamar och jamar. Uppfordrande! Jag känner att jag blir irriterad och speciellt om jag ska göra något som att skriva eller kolla saker/jobb på arbetsförmedlingen och så. Det är inte så lätt att göra det när han ska sitta i knät och buffar och vill bli klappad. Visserligen sitter han oftast inte så lång stund, men ändå. Jag behöver, helt klart, ändra min inställning omkring allt det här och det är säkert något jag ska lära mig av det. För ingenting kommer att ändras om inte jag ändrar mig. Jag har funderat på varför det är han som är kvar och inte Kapten. Kapten och jag stod varandra mycket närmare än vad Gandalf och jag gör/har gjort. Vilket jag, så klart, också har dåligt samvete för. Men där vi bodde förut var Gandalf nästan alltid ute på äventyr och höll sig borta mycket mer. Kapten hade dessutom lite problem med hälsan, så jag hade större anledning att ta hand om honom. Gandalf skötte sig själv liksom. Men han kanske tyckte det var lika bra, när jag mest såg om Kapten. Ja, jösses, det är en del saker att fundera på omkring katterna! 🙂

Gandalfskrutten

Nä, hör ni, det blir nog inte så mycket vettigt av det här knattret idag. Men, så här blev det idag, helt enkelt! 😀 I morgon ska jag åka och gratulera min bror som egentligen fyller år idag, men kör födelsedagsfikat i morgon i stället. Det ska bli trevligt! Ha det gott!

Kapten och tillit

Hej, svejs! Får se om jag kan publicera mitt inlägg idag, för nu är det ju sämre väder här och idag har jag inte haft så mycket kontakt med yttervärlden. Men det varierar väldigt mycket, så man vet aldrig! Jag sitter på övervåningen (det är här jag får bäst internetuppkoppling) och det är lite svalt i det stora rummet jag har här. Det finns en braskamin och nu försöker jag tända upp en brasa i den för första gången. Men jag verkar inte vara så duktig på det för den vill inte riktigt ta sig. Ska försöka lite till och se om jag lyckas. Återkommer till bloggen snart! 😀 Verkar som jag kommer få jobba lite till på brasandet, men jag ger inte upp i första taget. Finns säkert någon informativ video på youtube man kan titta på annars.

Nu har jag haft min första arbetslösa vecka och jag kan väl inte säga att jag har gjort speciellt mycket. Självklart håller jag på att rätta in mig i systemet, som man väl ska göra, och jag har skrivit in mig på Arbetsförmedlingen och haft första samtalet med dem. Jag har även kontaktat min a-kassa och håller på med allt som ska fyllas i och lämnas in där. Det behövs ett arbetsgivarintyg, men det har jag inte fått ännu. Ska kolla, till veckan, så jag skickade begäran till rätt person. Nu måste jag väl få till ett vettigt cv också, även om jag inte har så mycket att skriva i ett sånt. Men Arbetsförmedlingen har visst nån mall så det går nog att få till nåt hyfsat. Jag har en känsla av att det inte kommer att bli ett “vanligt” arbete för mig utan nåt mer blandat med lite plock här och där. Fast det kanske är längre fram… Alltså jag vet verkligen inte hur allt kommer att bli men det blir säkert fantastiskt bra på slutet! (Parentes: nu brinner det så fint, så fint i kaminen! 😀 )

Bildkälla: Blondinrikard Fröberg, flickr.com

På ett sätt känns det mesta ganska bra nu och jag känner ingen större oro inför framtiden, men jag är ändå lite dyster för jag tror inte längre att Kapten kommer att komma tillbaka. Jag har tänkt så mycket på honom senaste veckan och till slut skickade jag en fråga till Pia om hon kunde få kontakt med honom. Men när hon försöker är det bara tomt och tyst. Hon vet inte riktigt varför, för även om han har gått över till andra sidan skulle hon kunna kommunicera med honom, men nu är det helt tyst. Kändes väldigt ledsamt när hon berättade det. Jag hade en lite ovanlig upplevelse i veckan, som förstärker mina misstankar om att han inte är i livet längre. En kväll satt jag och rensade lingon och helt plötsligt gjorde jag en rörelse med ena handen, precis som mamma brukade göra när hon rensade lingon och föste bort skräp från brickan. Jag har känt, på senaste tiden, att mamma har varit lite närmare än vad hon brukar. Mest för att jag har tänkt mycket på henne och även pratat mycket om henne, och när jag gjorde rörelsen kände jag att hon ville något. Den tanke som omedelbart dök upp i huvudet var att Kapten har gått över och att han är med henne nu. Otroligt sorgligt, men bra om han kan vara med henne förstås. Mamma älskade djur men det gjorde inte pappa så vi hade aldrig några husdjur när jag växte upp. Kanske hon får ta hand om honom nu? Jag kan, så klart, ha fel, men det var så det kändes just då. Hoppas bara han inte behövde lida och plågas innan han dog om han är borta. 🙁 Jag kommer dock att fortsätta hoppas att han ändå dyker upp nån dag igen.

Min favoritbild på Kapten! <3

Det jag skrev om förra veckan, att jag önskar att jag vågade lita på att Universum försörjer mig och hjälper mig på alla sätt, är rätt svårt att förklara för andra har jag upptäckt. Vårt samhälle är uppbyggd på rädsla och vi är så vana vid det att det är svårt att tänka sig att det kan vara på något annat sätt. Vi har försäkringar som ska täcka upp “om något händer” och vi upplever att vi måste skydda oss inför värsta tänkbara scenario i alla situationer i livet. När jag skriver att jag tror att Universum kan se till att jag är försörjd, innebär inte det att jag förväntar mig att jag kan sitta med armarna i kors och att någon människa kommer och ger mig pengar. Utan jag tror att om jag fullständigt törs lita på att allt ska lösa sig, på allra bästa sätt för mig, så får jag hjälp av Universum att komma dit. Jag tror dock inte att jag behöver jobba speciellt hårt för att det ska hända. Förut har jag trott att man behöver skriva ner allt man vill ha (behöver fortfarande inte vara fel att gör, men mest för ens egen skull), alltid tänka på hur ens perfekta liv ser ut, affirmera och hålla på. Men efter att ha läst Pam Grouts böcker, och speciellt den om En kurs i mirakler (EKIM) Avkodad, tror jag det är på ett annat sätt.

Jag tror inte längre att vi behöver jobba så hårt för att få det vi vill. Det är så klart nödvändigt att veta VAD vi vill ha och hur det ska vara, annars vet ju inte Universum vad som ska levereras, men när vi har skickat iväg vår önskan/beställning ska vi sen släppa den och fortsätta våra liv som vanligt. Det jag tycker är svårast i det här är att man inte riktigt kan veta när leveransen kommer. I mitt fall skulle jag ju önska att allt var löst i förrgår, eller ännu tidigare, men det kan ju ta lång tid, kanske år, innan allt är som jag vill ha det. Viktigt också att agera på små tips och idéer som kan dyka upp i huvudet eller som man får från människor man pratar med till exempel. En del saker kan verka helt tokiga, men kan ändå på sikt leda till något vettigt. Alltså kan man inte slå sig ner och bara vänta utan man får försöka ha lite antenner ute och vara uppmärksam. Och behålla tilliten och försöka hålla humöret uppe. Ju gladare man kan vara och ju roligare man kan ha det, desto snabbare tror jag att allt löser sig. Kärlek och glädje är de viktigaste sakerna i våra liv!

Bildkälla: svklimkin, flickr.com

I veckan fick jag min sista lön och eftersom jag inte jobbade hela augusti blev inte lönen så stor. Den är liten i vanliga fall, men nu var den till och med lite mindre än vad a-kassan kommer att bli (om jag har räknat rätt). Min första reaktion var hur i hela friden jag ska få pengarna att räcka och vad jag kan göra för att lösa situationen. Men så fick jag stopp på paniktankarna och satte mig ner i lugn och ro i stället. Jag fyllde hela mig med kärlek och tackade för de pengar jag har fått och för att jag kan betala de räkningar jag har. Jag skickade kärlek till mitt lilla bankkonto och körde sedan en lång tacksamhetsramsa över en massa saker som är helt fantastiska i mitt liv. När jag öppnade ögonen igen var jag på ett strålande humör och all oro över pengar var borta. Tilliten till att jag är omhändertagen var återupprättad! 😀

Över huvud taget tror jag det är ett slöseri med energi att stressa upp sig över saker som händer i ens liv. Ja, jag är mycket medveten om att det är lättare sagt än gjort, men jag tror att strategin med tacksamhet över det man har och att acceptera läget är mer effektivt. Det får en att må bättre, känna sig mer positiv, och hjälper till att lösa situationen på en bra sätt. Visst kan man bli helt vansinnig om bilen går sönder när man är på väg till ett otroligt viktigt möte, men vad hjälper det? Bilen lär ju inte börja funka för det! Djupa andetag, acceptera läget och be gärna högre makter om hjälp så är chanserna större att allt fixar sig snabbt och smidigt. Prova gärna nästa gång och se om du tycker det är en bättre eller sämre strategi.

Nu ska jag njuta av den fina brasan en stund innan det är dags att krypa till sängs. Jag är väldigt kvällstrött så jag lägger mig sällan senare än tio. I morgon ska jag försöka hinna sy klart ett par gardiner jag började med idag. Sen har jag gardiner i alla fönster där jag har tänkt att ha det. Här på övervåningen är det så må fönster, i rummet med braskaminen, så jag tror det blir för mörkt att ha gardiner här. Jag provar utan utan vintern så får jag se vad jag tycker. Dags att peta in en pinne i brasan, ser jag. Ha det gott alla!

Hur modig vågar jag vara?

Hej, svejs! Så där ja, nu har jag jobbat min sista vecka och är “arbetsfri”. Den har varit väldigt intensiv och det är inte lätt, hela tiden, att jobba samtidigt som man ska lära upp sin efterträdare. Mycket gör man liksom per automatik utan att fundera så mycket på det. Men det har varit en väldigt bra och rolig vecka för hon som ska jobba efter mig är jättetrevlig och helt rätt person för jobbet. Dessutom, men det är bara en parentes och har inget med jobbet att göra, är hennes yngsta dotter bästa kompis med mina barns pappas dotter (pust) som han har med sin nuvarande sambo! Märkligt! De kommer att få det hur bra som helst, alla på skolan, i fortsättningen och säkert många nya, roliga och goda sallader! 😀

Bildkälla: lisaclarke, flickr.com

Det känns som det är nu först som jag kan börja med mitt “nya liv”. Som jag skrev förra veckan, har den här jobbveckan legat i vägen på nåt sätt. Hur mitt nya liv ska se ut vet jag verkligen inte ännu men jag tror att mina tankar kan bli lite friare nu när jag inte behöver ha jobbet “där inne” längre. I torsdags kväll hade jag lite svårt att somna, så där inför sista dagen, och då bubblade det upp många positiva känslor och tankar och allt kändes liksom TJOHO!! Igår kväll var jag dock bara trött och satt och somnade vid datorn före nio. 😀 Även om jag har haft hela sommaren på mig att förbereda mig för det här, tror jag det tar ett litet tag innan allt landar ordentligt.

Jag har pendlat mycket mellan att tycka att jag har gjort något bra (vilket jag egentligen tycker allra längst inne), till att tycka att jag är komplett galen och helt tappat förståndet. De flesta jag pratar med tycker att jag är modig som har gjort så här. Vad de verkligen tycker vet jag förstås inte, men det har ju inte så stor betydelse. Det är deras sak. Lite har väl paniken växt i mig när själva slutdagen på jobbet har närmat sig och jag inte har orkat ta tag i framtiden ännu. Men under senaste veckan har jag jobbat på att vända paniktankarna för att få sinnet mer positivt.

My happy place!

Det jag har försökt rikta mina tankarna mot är att jag tror att jag, genom mitt tokiga beslut, kan göra världen lite, lite, lite, lite bättre. Jo, då, jag inser att det låter både uppblåst och märkvärdigt, men det är inte så konstigt egentligen. Vi ser oftast oss själva som fristående individer, separerade från alla andra, men så är det inte alls. I stället är det så att vi sitter ihop med varandra, varenda människa på hela jorden, på ett spirituellt plan. Det som händer mig händer också alla andra även om de flesta inte, medvetet, kan uppfatta det. Så min tanke är att om jag väljer att göra något som jag tror kommer att få mig att må bättre, kan jag sen sprida ut mer positiv och glad energi i hela “människoklumpen”. Dessutom kanske mitt annorlunda beslut, kan inspirera någon annan att våga göra det där språnget som hon eller han har tvekat inför hur länge som helst. Vi funkar ju så, vi människor, att när vi ser att andra vågar och kan så blir vi själva modigare. “Kan hon/han så kan väl jag!”

Egentligen tycker jag kanske inte att jag är så modig utan det var nog mer att jag var så less på allting att det fanns inte så mycket val. Visst hade jag kunnat vänta på att hitta ett annat jobb, men då har jag gått sönder ännu lite mer invändigt och det var det inte värt. Jag har låtit jobbet bryta ner mig under många år och nu fick det räcka. Under den här veckan, när jag jobbade med min efterträdare, insåg jag att det fanns många saker jag hade kunnat ta tag i och kanske få en förändring på. Hon hade många idéer och tankar om hur man skulle kunna ändra på saker och förenkla processer. Jag har liksom stängt min hjärna för sånt och bara fokuserat på att jag inte trivts och hur jobbigt allt har varit.

På måndag behöver jag kliva in i en ny verklighet där jag låser upp mig i ett system jag egentligen inte alls vill vara del av. Känslan för mig, när jag ska börja stämpla, är att jag inte alls kan göra som jag vill utan måste följa vissa regler för att få mina pengar. Visst är det så att vi alla måste följa en massa regler, självklart är det så, men jag gillar inte hur systemet är uppbyggt. Jag försöker tänka, som jag skrev förra veckan, att det finns mycket möjligheter och fördelar som jag inte kan se just nu. Men jag rår inte riktigt på känslan av att jag nu blir ofri på ett annat sätt.

Och egentligen, innerst inne, tror jag inte att jag behöver skriva in mig i systemet, men jag är inte tillräckligt modig för att prova den tesen. Jag tror på att vi alltid är försörjda, omhändertagna och älskade och att Universum/Gud/Källan bara vill oss gott. Det är meningen att vi ska må bra, vara lyckliga och ha roligt. Sen är det förstås så att vi själva kan ha bestämt att vi vill ha svåra utmaningar i just det här livet och har valt jobbiga upplevelser för oss. Men det är aldrig något som någon annan (det vill säga Gud) begär av oss. Så jag tror att jag, i princip, skulle kunna ge bort allt jag har och jag skulle ändå inte behöva gå hungrig eller leva på gatan. Allting skulle lösa sig för mig om jag kunde leva i fullständig visshet om att det är/blir så. Och det är där den svaga punkten är för mig. Systemet funkar, garanterat, men är det någonstans det svajar så är det hos mig. För om jag inte klarar att stanna kvar i den förvissningen, utan börjar tveka, lägga mig i och försöka lösa allt själv, så skulle jag kunna bli hemlös på väldigt kort tid. Men tänk, vilken underbar tanke… “Här, Gud, har du min önskelista på hur jag vill att min liv ska se ut. Jag lallar runt lite här och har det bra och roligt, medans du utarbetar detaljerna. Jag lovar att följa de tips, råd och människor som dyker upp i min väg så förstår jag att allt blir som jag vill ha det. Tack!” Tänk att ha det modet!

Mina mantran just nu är: “Jag är trygg, omhändertagen och älskad.”, “Allting löser sig alltid för mig på allra bästa sätt.”, “Jag klarar mig ekonomiskt.”, “Jag lever i överflöd och har allt jag behöver.” och “Allt är precis som det ska vara.” Men tänk om jag vore riktigt, riktigt modig också! Hmmmm…

Ha det gott!

Energier

Hej, svejs! Ännu en vecka har passerat och som vanligt fattar man inte hur tiden kan gå så fort. Och sommaren fortsätter vilket är alldeles fantastiskt! Man borde kanske hänga på stranden och bada en massa, men det är inte riktigt min grej utan jag är hellre i bärskogen. Fast jag har faktiskt bara varit i skogen en gång den här veckan och nu börjar blåbären bli lite tråkiga. Finns fortfarande massor men eftersom det är så torrt just nu är de lite “ospänstiga”. I stället börjar lingonen mogna… 😀

Min sinnesstämning fortsätter att vara lite upp och ner, men den här veckan har den i alla fall varit mest upp. Jag har tänkt på det här med energier och hur de påverkas av hur jag (man) mår. Det är som att allting stannar upp omkring mig när jag känner mig låg. Tankarna blir “trånga” och det är inte så mycket idé att försöka göra några storverk just när det är på det viset. Kanske är det meningen att allt ska vara lite långsamt vid såna humördippar för att man ska ta det lugnt och ladda batterierna. För ofta tycker jag det är så att när humöret väl svänger uppåt igen är det som att jag tar ett hopp framåt. Nya idéer kan dyka upp hur lätt som helst och allt känns väldigt mycket bättre.

Jag brukar dock försöka hålla lite koll på mig själv så att det inte blir en alldeles för tung och nedåtgående spiral och jag vill inte tillåta det ledsamma alltför länge. För mig brukar det funka att börja rabbla en massa saker som jag är tacksam för (och verkligen känna känslan också) för att jag ska må bättre. Kanske någon annan blir gladare av att titta på roliga klipp på youtube, prata med vänner, skriva av sig det jobbiga, motionera (funkar också för mig) eller vad det kan vara.

Förra söndagen blev en sån där himla bra dag. Jag kände mig lite rastlös så jag frågade min väninna i Ulrika om hon ville hänga med på något. Det ville hon gärna så vi åkte till Kisa och käkade lunch på Café Colombia och satt och pratade länge, länge. Det var väldigt gott och mysigt och extremt lyxigt för jag blev till och med bjuden på lunch! Vi spånade om framtiden och hon hade några idéer om hur vi skulle kunna hjälpas åt med båda våra försörjningar framöver. Hon är visserligen frisör, så hon klarar sig, men det är ju aldrig fel om man kan dryga ut kassan lite.

Bildkälla: Kreg Steppe, flickr.com

En sådan dag skapar ju bra energi och på kvällen sen var jag ute på en promenad. Jag gick på ett ställe där jag inte har varit förut och kom fram till en sommarstuga som jag inte visste fanns. Min katt Kapten har fortfarande inte kommit hem och eftersom det här stället inte var så väldigt långt från mig, fågelvägen, kollade jag runt lite och ropade efter honom. Han dök inte upp, och det var inga människor vid stugan så jag kunde inte fråga någon om de sett honom. Men det var ändå intressant för när Pia var här och hälsade på hade hon en känsla av att han var ca 1 km från mig i den riktning där den här sommarstugan låg. Jag har kollat på karta och den ligger exakt 1 km härifrån. Under veckan var jag dit en gång till, utan resultat, och jag har även pratat med några bofasta som bor en bit ifrån sommarstugan. Känns bra att ha gjort något i alla fall och jag ska försöka ta reda på vem som äger stugan, eller lämna en lapp där om att de hör av sig om de ser honom.

Annars är väl det som snurrar mest i mitt huvud nu en massa frågetecken inför framtiden. Där lyckas jag, tyvärr, inte ha så positiv energi som jag skulle vilja. Men jag känner att det ska bli bra att få den här sista veckan på mitt arbete (nu till veckan) avklarad, den ligger på nåt sätt “i vägen”, så jag kan gå vidare sen. Fick en riktigt negativ djupdykning i veckan där jag insåg en sak. Min tanke har varit att jag kommer att vara fri när jag har lämnat min arbetsplats men jag kom på att jag i stället kommer att sitta fast i ett system (arbetslöshet/a-kassa) där jag inte alls vill vara bara för att få pengar som ändå inte kommer att räcka till det allra nödvändigaste. Tänkte jag ju inte på när jag sa upp mig…

Så kan jag ju inte ha det, så nu jobbar jag på att vända på den tankegången och i stället se det som en språngbräda mot det nya livet jag ska skapa till mig. Jag vet faktiskt inte exakt vad allt det här kommer att leda till så det är bara urdumt att vara så negativ. En anledning till mina tankar tror jag är att jag inte vet hur allt kommer att fungera. Där spelar nog högkänsligheten in en hel del. Förändringar är jobbiga och speciellt att inte veta exakt hur allt kommer att bli. Det skapar en stress i mig och gör att jag har svårt att hålla mig positiv. Men en bättre infallsvinkel på situationen är att jag tänker att den hjälper mig att komma framåt och vidare och kan visa mig vägar och möjligheter som jag inte vet just nu att de finns.

I morgon ska jag rikta in mig på att njuta av min sista lediga dag den här sommaren. Visserligen behöver jag klippa gräset, som tyvärr inte är någon favoritsysselsättning, men jag får ta det som ett träningspass och så kan jag glädja mig åt hur fint det är när det är klart! Som tur är behöver jag bara klippa på baksidan som alltid ligger i skugga. Framsidan är väldigt solig och där har det inte växt något, i princip, nu när det har varit torrt ett tag. Ha det gott alla!

2020-08-15 | Jag, Livet | Först att kommentera?