Respektera gränser

6

Hej, svejs! När jag gick ner hit till köket nu på morgonen, tänkte jag på hur olika vi människor är. Jag vill börja min morgon väldigt lugnt med inte så mycket ljus tänt, absolut ingen radio och lite långsamt. Definitivt stearinljus tända när jag sätter mig med min frukost. Han jag bor med, däremot, tänder precis alla lampor som finns och har inget behov alls av lugn och ro. Allt ska gå undan och eftersom han hör lite illa, blir det gärna att han bullrar rätt mycket i det han gör. Tur att vi nästan alltid går upp olika tider! Mina mornar ser alltid ut likadant, oavsett om det är helg eller vardag, men på helgerna går jag förstås upp lite senare än annars. Tyvärr behöver jag bullra lite grand eftersom jag juicar selleri och mixar blåbärssmoothien, men båda går, som tur är, rätt snabbt att göra.

Bildkälla: svklimkin, flickr.com

I veckan råkade jag ut för en sak som fick mig att tänka på hur viktigt det är att respektera att alla människor tycker om olika saker och har olika referensramar. Jag har tidigare skrivit om att jag inte är en “kramig” människa. Självklart kramas jag med familjemedlemmar och nära vänner och när jag märker att någon verkligen behöver en kram, men annars försöker jag undvika att göra det. Att kramas med människor som jag inte träffar så ofta och inte känner så väl, känns bara konstigt för mig. Kramar anses ju väldigt “nyttigt” och ska ha en massa hälsofördelar. Så är det säkert för de flesta, men jag fungerar inte så. Kramar ska göra så att det utsöndras oxytocin i kroppen. Oxytocin kallas “må bra hormon” och det är, bland annat, viktigt vid amning och anknytning mellan mamma och barn.

Hos mig fungerar inte den utsöndringen så bra. En kram ger mig helt enkelt inte den där duschen av välbefinnande som det är meningen att den ska göra. Jag upplever det lite som att jag har ett skal utanpå kroppen som gör att jag liksom inte känner beröringen på “rätt sätt”. Det går säkert att träna upp den här förmågan och förbättra oxytocinutsöndringen, men jag har inte gjort det än så länge i alla fall. För min egen del tycker jag inte att det spelar så stor roll, men jag kan ha lite dåligt samvete gentemot mina barn ibland. Jag gav dem kanske inte all närhet de behövde när de var små (de bodde mest hos mig från det de var 3 och 5 år och vi separerade). Känner att jag nog behöver prata med dem om det vid tillfälle.

Bildkälla: Laurel Harvey, flickr.com

Hur som, i veckan här fick jag en hård kram av en person som jag absolut inte vill kramas med. Vi känner inte varandra speciellt väl och har bara en arbetsmässig relation. Jag insåg att personen i fråga tänkte kramas och jag försökte backa undan, men det gick inte. Självklart borde jag ha sagt något också men jag blev lite överrumplad och kom mig inte för. Jag kan dessutom känna mig lite konstig ibland eftersom man ju SKA tycka om att kramas. Som jag upplevde det, gjorde personen i fråga det bara för sin egen skull, utan att fundera på om det var okej för mig eller inte. Kändes inte bra någonstans för mig och det störde mig hela resten av dagen. Både att det hände och att jag inte sa ifrån ordentligt.

Jag tycker det är jätteviktigt att inte stövla på, in i andras personliga utrymme, utan att försöka läsa av om det är okej eller inte. Här i norden har vi ganska stora personliga utrymmen eftersom vi aldrig har varit speciellt tättbefolkade. Det är ju helt annorlunda i många andra länder. Speciellt viktigt tycker jag det är när det gäller barn. Man ska verkligen aldrig tvinga dem att krama någon de inte vill kramas med. Många barn kramas gärna, men absolut inte alla. Jag har inte speciellt mycket närkontakt med barnen i skolan, men jag kan lägga en hand på deras ryggar eller om deras axlar om jag är i närheten och ska fylla på någon mat eller så eller pratar med dem. De allra flesta reagerar inte på det, men det har hänt att något barn liksom försöker skaka av sig mina händer. Då släpper jag omedelbart, för då känns det ju inte okej för den individen. Den gränsen känns jätteviktig för mig att respektera!

Bildkälla: Peter Harrison, flickr.com

Ja, så är det för mig! Lite konstigt kanske men nån ska ju vara på det sättet också! 😀 Jag brukar tänka att jag kanske har valt att vara på det sättet i det här livet eftersom det ger mig erfarenheter som mitt högre jag tycker jag behöver. Eller så ska jag lära mig hur jag river ner mitt försvar (för jag tror det kan vara ett försvar för någonting). Så länge jag är här på jorden behöver jag, så klart, kunna umgås med människor på ett bra sätt. Det kommer man liksom inte undan. Senaste mötet i andliga gruppen (när det bara var Pia och jag) pratade vi om hur hon och jag hanterar att vara här på jorden. Vi konstaterade att ingen av oss egentligen vill vara här. Låter hemskt att skriva så, men jag gör det i alla fall, för så är det för oss. Hon hanterar det genom att omge sig med mycket människor och jag genom att dra mig undan människor. Kanske hennes sätt är bättre? Jag vet inte riktigt faktiskt. Skulle kännas jättejobbigt men vore nog nyttigt också. Fast lagom är väl alltid bäst?! Tål att funderas på!

Alltså det finns väl inget dåligt väder, bara dåliga kläder, men idag är det faktiskt ganska dåligt väder här. Min tanke var att promenera efter bloggandet, men det vete fasen om jag gör. Ett par plusgrader och iskallt regn. Får nog fundera på det också! 😀 Ha det gott!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

6 kommentarer

  1. Bettan den

    Ja tur att vi är olika. Jag blir alltid varm och känns lite speciellt om det är någon som vill ge mig en kram, men är inte den som tar initiativet själv.
    Lever ensam sedan många år och alla mina anhöriga har gått bort, och mina barn som befinner sig i ett annat land på grund av sin pappa, har vänt mig ryggen. Så då får man inte den när känslomässiga biten och det blir som ett stort tomrum även om jag är healare själv, då är man glad om man får en kram emellanåt av någon, det kan rädda dagen!

    • saharblevdetidag den

      Det förstår jag verkligen! Skickar en stor cyberkram till dig! ❤

  2. Louise Nylund den

    Tack för intressant inlägg som väckte många tankar. Lo

    • saharblevdetidag den

      Tack för att du läser och kommenterar! ❤

  3. Persson den

    ..😏 När jag väljer att vända mig till en kropps terapeut, tex för att finna tillbaks till utgångspunkten i rörelsen (då skadan/traumat skedde) är en intensiv kropps kontakt/beröring & man får på intet vis hjälpa till att flytta sina kroppsdelar ”eller ens röra på ett finger”. Detta kan ta flera timmar då, om man ”hjälper till” så får terapeuten börja om från början.

    Då jag väljer en kropps behandling, tenderar upplevelsen av beröringen också den att upplevas på ett annat sätt, för mig.

    • saharblevdetidag den

Lämna en tanke