Beroendeproblematik

0

Hej, svejs! Ja, idag kastar jag mig över ett ganska tungt ämne. Jag har funderat jättemycket på det här och ska försöka förmedla mina tankar på ett vettigt sätt. Eftersom det här är ett stort och svårt ämne kommer jag bara att skrapa lite på ytan och jag vill väldigt noga påpeka att jag inte har någon utbildning inom det här området. Det jag skriver är MINA tankar och funderingar och jag utgår från MIN situation och hur jag tror det är. Möjligen blir det totalt svammel eller det kanske är självklara saker jag kommer att skriva om. Hur som får ni gärna kommentera, reflektera och definitivt rätta mig om ni tycker att jag är helt ute och cyklar i det jag skriver.

Innan jag börjar med allt det tunga, vill jag bara nämna att jag har använt kålomslag på mitt knä och min fot i en vecka nu. Jag mosar vitkålsbladen lite med en mortelstöt (så kålen blir lite genomskinlig) och sen lägger jag den mot de onda ställena och binder om. Detta får sitta på under natten. Knät känner jag inte så stor skillnad på, men foten är absolut mycket bättre. Jag är faktiskt lite förvånad för jag trodde det skulle ta längre tid att få effekt, men det känns bra! Så jag rekommenderar verkligen att prova kålomslag. Googla gärna om du vill veta mer, det finns mycket info på nätet.

Bildkälla: Kreg Steppe, flickr.com

Så till det här med beroende. Själv har jag en ganska mild form av beroende som visar sig i att jag tröstäter när livet känns jobbigt. Och jag har även haft en tendens att ta något glas vin för mycket under helgerna. Ätstörningar kan vara helt fruktansvärda, och dödliga i vissa fall, men jag har alltså en mildare form. När jag var liten, och var ledsen, fick jag något att äta och det ledde till att jag använder mat som tröst. Beroende finns ju i så många olika former och de vanligaste är kanske alkohol, droger, tabletter, spelande, socker, ätstörningar, shopping, sex och träning. Jag funderar mycket på varför vi människor har så stort behov av tröst och av att döva oss med olika preparat/beteenden. Min teori är att vi inte lever våra liv så som vi innerst inne skulle vilja. Jag tror vi har lätt för att uppleva att livet är tungt och svårt (vilket det så klart är för många) och att vardagen, samhällets och omgivningens krav på oss blir för mycket. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det jobbiga som dyker upp och då är det lätt att ta till något som dövar de känslor som vi inte tycker om. Många har säkert också en känsla av att de inte KAN förändra sitt liv och det som inte är bra. Då finns det risk att ett missnöje börjar gro inom en, tillsammans med en besvikelse över att livet inte blir som man har tänkt.

Anledningen till de här funderingarna är att jag upplever att min egen ätstörning nästan har försvunnit, som genom ett trollslag! Men det är ju inte ett trollslag, utan jag har börjat ta tag i mitt liv och göra en förändring som kommer att leda till det, för mig, ultimata livet. Som jag skrev i mitt förra inlägg, står mitt liv lite på vänt just nu, men så ska det vara och jag får ha tålamod och tilltro till att det blir som jag önskar längre fram. Så småningom kommer jag att skriva om vad det är jag har gjort/gör, men det får också vänta ett tag. Som det är just nu känner jag inget behov av att tröstäta och behovet har försvunnit utan att jag har gjort något åt själva ätstörningen. Inte heller vinet känns lika intressant längre. Det är verkligen jättegott med ett eller två glas vin till maten, men mer än så vill jag inte ha nu. Jag har inte jobbat alls med ätstörningen på senaste tiden utan det jag har gjort är att jag har börjat lyssna på mig själv och verkligen vågat satsa på hur JAG vill ha det. Den där lilla, lilla rösten, allra längst in i mig, som länge har försökt göra sig hörd och tala om vad jag borde göra, har äntligen nått upp till ytan!

För så tror jag verkligen att det är! Allra längst in i oss alla finns de svar vi behöver men vi vågar inte alltid lyssna på dem för de kan innebära att vi behöver göra omfattande förändringar i våra liv. Jobbiga, tuffa förändringar som kanske gör andra människor ledsna, arga och besvikna på oss och som andra inte alls kan förstå. Så länge vi trycker ner de här innersta önskningarna är vi inte riktigt nöjda med våra liv, utan vi strävar på, ofta i motvind, och eftersom livet skaver känner vi behov av att trösta oss med något. Så att vi, för en stund, kan glömma och döva de där envetna känslorna om att allt inte är optimalt.

Bildkälla: Blondinrikard Fröberg, flickr.com

En svår bit i “uppvaknandet”, eller vad jag ska kalla det, är att ta reda på vad det verkligen är som skaver. Som jag skrev är jag helt övertygad om att alla har svaren inom sig, men de kanske inte alltid är så uppenbara. Om man till exempel känner att man måste byta jobb, utbildning, bostad, bostadsort, partner eller vänner, är det kanske tufft men ändå ganska tydliga saker som är relativt enkla att ta tag i. Det är praktiska saker och de brukar alltid gå att lösa. Men det där “skavet” kan bottna i så mycket svårare saker som man aldrig har tagit tag i. Några exempel på vad jag tänker på kan vara: missbrukande föräldrar, fysisk eller psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning, fruktansvärda krigsminnen, psykisk sjukdom hos en förälder eller syskon, svår sjukdom, svåra olyckor, svår sorg och så vidare, och så vidare. Sådana saker kan skapa sånt trauma att man helt enkelt “glömmer” att de har hänt. Som en överlevnadsstrategi gömmer hjärnan undan de svåra minnena så att man inte medvetet kan plocka fram dem. Har man så tunga saker i sitt bagage behöver man säkerligen professionell hjälp för att ta sig igenom allt det hemska och komma ut som en hel människa på andra sidan.

Jag tror att många människor klarar att ta sig ur sitt missbruk, på egen hand eller med hjälp, och kan sedan vara missbruksfria under lång tid. Att bli fri från sitt missbruk tror jag absolut är det man behöver börja med om man vill reparera sitt liv. Men jag tror också att man inte kan bli fullständigt fri förrän man tar tag i det som ligger till grund för själva missbruket. Så länge “skavet” längst där inne, finns kvar tror jag det kommer vara en ständig kamp för att hålla sig från sitt missbruk. Sen när tillvaron blir jobbig igen vill man garanterat ta till sin invanda metod för att döva smärtan. Har man däremot arbetat sig igenom de svåra upplevelserna, och lämnat dem bakom sig, tror jag man har tagit bort själva grundorsaken till att missbruket har uppstått. Det tror jag gör att det är mycket enklare att stå emot frestelserna när livet krisar. För min egen del tänker jag i fortsättningen vara uppmärksam på om jag återigen känner behov av att tröstäta. Jag tänker att det kan vara en första signal på att något inte är riktigt bra, för ibland vill man ju inte erkänna att man håller på att göra om ett gammalt misstag, till exempel, (vanans makt är stor). Förhoppningsvis har jag då bättre beredskap och mod att bromsa och försöka ta reda på vad det är jag känner mig missnöjd med.

Självklart är det också oerhört viktigt att verkligen lyssna på hur man själv vill ha det och leva sitt liv. Jag tror att man MÅSTE ta sig tid att stanna upp och låta de där innersta drömmarna komma upp till ytan för att må riktigt bra. Du kanske verkligen vill vandra i Tibet i ett år, eller leva ett helt självförsörjande liv på landet, eller skapa en modekollektion för rörelsehindrade, eller jobba som volontär i något slumområde, eller bli skådespelare och jobba i Hollywood, eller bygga ett hus helt själv, eller utbilda dig till kock och öppna en restaurang, eller bli läkare och jobba för Läkare utan gränser, eller bli politiker och driva en, för dig, superviktig fråga, eller arbeta med att förbättra situationen för hemlösa/fattigpensionärer/utsatta barn, eller utbilda dig till djurvårdare och ta hand om skadade djur, eller bli konstnär, eller tillverka hemslöjd, eller bli starkast/snabbast i världen, eller skriva böcker, eller bli smed, eller bli forskare, eller göra dataspel, eller bli konditor, eller bli bilmekaniker, eller lära dig precis allt om fåglar/växter/tigrar, eller bli lantbrukare, eller bli präst, eller, eller, eller… i all oändlighet. För andra kanske din innersta önskan verkar helt orimlig och ogenomförbar, men det är oväsentligt. Är det viktigt, kanske till och med livsviktigt, för dig kommer du att hitta ett sätt att genomföra din dröm. Ingenting är omöjligt! Det, till synes, omöjliga tar bara lite längre tid! Känner efter längst inne i dig. Känner du att du vill och kan så kan du!

Lev det liv du allra helst vill leva och minimera risken för missbruk! Så tror jag det är!

Oj, det här inlägget tog tid att skriva! Nu behöver jag en promenad och rensa huvudet lite! 🙂 Ha det gott!

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke