Vikten av tålamod och hälsning från mamma!

0

Hej, svejs! Äsch, jag rådde inte på tågtider! I förra inlägget skrev jag att jag tänkte affirmera en middag med brorsan, hans döttrar och mina söner som till i måndags. Men vi fick inte till det för det tåg Alfred kunde ta från Skåne kom hit så sent så det var ingen idé. Det får bli en middag lite längre fram i stället, men då är nog bara Henrik här. Alfred är tillbaka i Åkersberga och börjar snart jobba igen. Och det gör ju jag också! Jisses, vad fort sommaren har gått. Jag har två veckor kvar av min ledighet nu, så jag får försöka få dem att kännas riktigt låååååånga.

Jag är en person som kan ha lite dåligt tålamod ibland och jag vet att det är en av de saker jag behöver träna på i det här livet. Om jag ska göra något, åka iväg till exempel, så vill jag åka NU. Min pappa var likadan så jag har nog ärvt det efter honom. 🙂 När maken och jag ska åka någonstans tillsammans är jag oftast färdig före honom och trummar, mentalt, med fingrarna medans jag väntar på att han ska bli klar. Men i veckan här fick jag en liten lektion i att det kan vara bra att ge sig till tåls emellanåt. Jag hade åkt till Vadstena för att fixa en sak på banken. För att kunna ordna det som skulle ordnas behövde jag ha min brors kontonummer och jag hade messat honom dagen innan för att få det. Men jag fick inget svar på mitt sms och eftersom jag visste att han var iväg på en liten semestertripp lät jag det bero tills jag kom fram till Vadstena. Han svarade dock inte vare sig på telefon eller sms då heller, så jag turistade lite i min hemstad medan jag väntade.

Tiden gick och jag började bli otålig och funderade på att skita i det hela och åka hem i stället. Men då skulle allt bli mycket krångligare så jag sa till mig själv på skarpen att jag faktiskt inte hade bråttom hem. Dessutom var det torsdag och banken hade öppet ända till sex om det skulle vara så att väntan blev lång. Till slut, ca tre timmar senare än vad jag hade tänkt mig, fick jag tag i både bror och kontonummer och allt ordnade sig till det bästa. På väg hem sen, stannade jag till på köpcentret i Mantorp eftersom jag behövde gå på toa. När jag ändå var där kom jag på att jag kunde kolla efter ett par shorts och när jag gick in i en av affärerna kom en tjej fram och frågade om jag kände igen henne. Vi hade pluggat tillsammans på folkhögskola för ca 20 år sedan. Såklart kände jag igen henne, Madde, och det var jättekul att prata en stund. Helt plötsligt sa hon att det såg ut som jag hade en väldigt tyngd i kroppen (eller om hon sa att min kropp så trött ut, minns inte riktigt) och hon såg att det låg tyngd över både höfter och axlar. Jag känner mig nästan alltid väldigt trött i kroppen och hon är den första som har sett det! Jag har varit hos medium, bland annat, och frågat om den här tröttheten men inte fått något svar. Och så såg hon det direkt! 😮

Vi pratade lite till och jag berättade att min mamma hade gått bort i februari och då sa Madde att hon såg att mamma stod bredvid mig! Hon sa att mamma visade att hon strök mig över kinden och då blev jag lite tårögd. Vi har aldrig varit speciellt fysiska i min familj och mamma brukade inte stryka mig över kinden men jag tror att hon ville visa att hon ser hur jag har det och vad jag går och funderar på. Det låter ju lite som jag har det hemskt omkring, men så är det inte, jag bara funderar mycket på hur min tillvaro är och hur det ska bli framöver. Troligen är det allt mitt funderande som sätter sig i kroppen som tyngd och trötthet. Så det blev verkligen ett omtumlande möte där, i en klädaffär i Mantorp! Självklart tror jag inte att det är en slump att vi möttes utan anledningen till att allt tog längre tid än vad jag hade tänkt i Vadstena, var just för att vi skulle träffas. Vi har bestämt att träffas igen för jag tror att Madde kan hjälpa mig med en del saker jag behöver reda upp. Vilken tur att jag kunde tygla min otålighet den här gången!

I samband med att Madde sa att hon såg min mamma stå bredvid mig, tänkte jag på en sak som jag har funderat på just när det gäller de som har gått över till andra sidan. Jag är helt övertygad om att de kan se oss, besöka oss, meddela sig med oss och hjälpa oss från det ställe de befinner sig på. Allt det är ju gott och väl, men ibland kan jag tänka att jag inte VILL att mamma, till exempel, ska veta precis allt som försiggår i mitt liv. Inte för att det är några hemligheter men jag tror mina tankar bottnar i nån sorts behov av att klara allting själv. Jag vill inte belasta någon annan med det jag tycker är jobbigt. Inte ens någon på andra sidan som kan se saker och ting i ett mycket större perspektiv än vad vi kan här på jorden. Jag tror också att de här tankarna kommer sig av att jag har nån sorts rädsla för att göra saker på “fel sätt”. Detta trots att jag vet att det inte finns något fel sätt att göra saker på! Det finns OLIKA sätt att göra saker på. En del enklare, en del krångligare, men alla ger oss en massa erfarenheter som vi kan ha nytta av i vårt fortsatta liv. Så, ja, trots att jag försöker vara förnuftig tycker jag nog att jag tänker lite konstigt ibland!

Bild lånad från fageln.se

Nu blev det ju lite djupt här, så jag vill avsluta med något väldigt jordnära! Vi har inte så mycket svalor här hos oss i år och det är väldigt synd för jag tycker jättemycket om svalor. Men igår kom det några ladusvalor och flög och pladdrade omkring vårt hus. Deras läte är ett barndomsminne för mig för hos min mormor, i Drängsmark, fanns det alltid mycket ladusvalor. De satt på telefonledningen som gick över hennes tomt och pladdrade när man var i trädgården och så hade den sina bon inne i hennes ladugård. Varsågoda, här får ni lite “svalpladder”! Ha det gott!

https://www.xn--fgelsng-exae.se/ladusvala/

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke