Kanske lite änglavakt och den så kallade åldringsvården

0

Nu är det vardag igen! Idag åkte granen ut, så då är förstås julen slut på riktigt. Övriga julsaker tog jag bort redan förra helgen och det kändes rätt skönt faktiskt, trots att vi inte plockar fram sakerna förrän dagen innan julafton. Vi har inte fallit för “trenden” att slänga fram allt redan första advent som många verkar göra. Men alla får göra som de vill!

Det känns som det har varit en händelserik vecka på nåt sätt. I måndags drog vårterminen igång, men då hade vi studiedag så det var väldigt lugnt. Skönt att kunna starta så. Från tisdag var allt som vanligt och de flesta barnen var friska nu efter lovet. Jag skrev om änglavakt i rubriken och jag tror jag hade det i onsdags. På jobbet gick jag och funderade under dagen om jag inte skulle ta och jogga på löpbandet när jag kom hem. Jag var helt inställd på det, men när jag var på väg hem fick jag helt plötsligt för mig att jag skulle ta en promenad i stället. Infallet kom från ingenstans och jag fick nästan ställa mig på bromsen för att hinna svänga in på en parkeringsplats nära en promenadstig. Det var väldigt skönt att få andas lite utomhusluft och jag hann precis ta en lagom promenad innan det blev för mörkt. När jag sen hade kommit hem tog det inte många minuter förrän halva huset blev kolsvart. Då, när det händer, är det en huvudsäkring som har gått och man måste gå till en elstolpe en bit ifrån huset och byta säkring där. Tänk om jag hade joggat på löpbandet då (det hade precis stämt i tid om jag inte valt utomhuspromenad) och det hade tvärstannat. Visserligen håller jag inte så hög hastighet, men det kunde nog ha gått rätt illa ändå. Så tack Alice, min skyddsängel, för infallet på hemvägen!

I fredags var jag ledig eftersom vi var på begravning. Min mans mosters man dog i mitten på december så det var hans begravning vi var på. Det var en högtidlig, väldigt korrekt och ganska lång begravningsakt. Många ville ta farväl av Rolf och prästen sa att det är rätt ovanligt att det är så många som deltar i en begravning när personen som dör är över 90 år. Men Rolf var både aktiv i en kör och så var han medlem i Frimurarorden så det var många vänner från båda som var med. Efteråt åt vi smörgåstårta och vid den sammankomsten sa prästen en väldigt bra sak. Vi är ju ofta så att vi inte “vill störa” eller “tränga oss på”, men det är precis vad vi SKA göra när någon mist en anhörig. Det är då det är viktigt att vi hälsar på, ringer, skickar kort, brev eller mejl. Den sörjande behöver bli “störd”! Kloka ord tycker jag. En sak som var rolig (om man får säga så) med begravningen, var att jag fick träffa min mans äldre bror. Trots att maken och jag har varit tillsammans i 15 år i år, har jag inte träffat honom förut. Riktigt varför maken inte vill umgås med honom har jag inte fått något tydligt svar på, men det får vara som det är. Men nu har vi i alla fall träffats och han hade dessutom med sig två av sina tre söner. De är ett par år äldre än mina egna söner och de var väldigt trevliga och lättsamma. Kul mitt i allt det tråkiga.

Igår var jag en sväng till mamma och plockade ner julen hos henne också. Hon var inte alls pigg och mådde inte så bra. Det känns som hon har gett upp och hon är mest bara trött tycker jag. Det blir nog kanske så med åren men jag tycker det är synd att hon inte får ha det bra så här i slutet på livet. Maken hade hört/läst/sett (minns inte nu vilket det var) att Vadstena kommun är den kommun i Östergötland (?) som har minst antal anställda per vårdtagare inom hemtjänsten. Kanske inte så konstigt då att det har tagit ett tag för oss att få det att funka hos mamma. Känns som de gamla inte är så mycket värda. Ibland när jag läster tips i tidningar/på nätet om hur man ska göra, inom alla möjliga områden i livet, för att bli så gammal som möjligt kan jag tänka: “Varför?”. Om den så kallade åldringsvården (som egentligen inte finns) fortsätter att vara som den är nu finns det verkligen ingen större anledning att försöka bli så gammal som möjligt. Visst kan det tänkas att man håller sig väldigt pigg ända fram till sista dagen, men om så INTE är fallet känns det inte så lockande. Vissa dagar känner jag att jag kanske borde börja bråka med politikerna, för jag tycker det måste till en förändring inom åldringsvården. Jag har väldigt svårt att tro att kommunerna gör någon besparing på det system som finns nu. Dels tror jag att många gamla tar upp väldigt mycket vårdplatser (kanske många gånger med småkrämpor som skulle kunna skötas om på, t ex, ett ålderdomshem) och sen är det säkert många anhöriga som kör slut på sig när de i mångt och mycket får ta hand om sina åldriga föräldrar. Sjukskrivningarna som följer på det måste kosta samhället mycket pengar. Men jag är verkligen ingen bråkig person, så jag har inte kommit till skott ännu. Fast blir jag tillräcklig förbannad nån dag, så kanske något händer!

Ja, det där kan man fundera mycket på, och jag måste erkänna att jag har bråkat lite med Gud sedan mamma började bli sämre. Jo jag tror ju på att han finns och jag pratar allt som oftast med honom och det jag har bråkat om är att jag tycker att ålderdomen är ganska bedrövlig för många. Varför ska vi behöva lida i slutet på livet? Men så kommer jag på att många, många på jorden lider under större delen av sina liv och att många här i västvärlden är väldigt bortskämda. Fast det är trist och hemskt i alla fall, för alla som lider. Kan vi inte bara avskaffa allt lidande? Nu! DET röstar jag för!

Jag avslutar med en liten uppgiven suck och önskar er alla allt gott!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke