Jag vågade säga nej!

2

Ja, faktiskt! Jag sa nej till tjänsten jag blev erbjuden (i stället för den jag har nu eftersom min arbetsplats “försvinner” vid årsskiftet). Det känns riktigt bra, trots att jag inte riktigt vet vad som händer med mig nu. Jag har inte hoppat helt utan fallskärm, men skärmen är lite sliten och fransig i kanterna så jag kanske inte landar helt mjukt.

Bildkälla: patricia m, flickr.com

Bildkälla: patricia m, flickr.com

I måndags var jag och besökte det skolkök där jag hade blivit erbjuden en tjänst. Där arbetar idag två kvinnor som har jobbat tillsammans i nästan 10 år och de trivs väldigt bra på sin arbetsplats och med varandra. På grund av många, kommande förändringar, har arbetsgivaren bestämt att hon som är föreståndare där nu ska flyttas till ett annat kök och så ska jag ta hennes tjänst. Eh, skulle inte tro det! Hon var ledsen och ville inte flytta på sig och hennes arbetskamrat var ännu mer ledsen.

Fördelen med att vara högkänslig är att man omedelbart kan känna om något är bra eller inte. Det jag kände när jag var där var att det var väldigt bra där för de två arbetskamraterna och att det inte skulle passa mig alls. Så jag tackade nej! Min blivande chef (om jag hade tackat ja), blev totalt tagen på sängen av mitt nej, och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Jag förstår att jag har skapat mer arbete för de som ska få ihop hela det här stora pusslet, men jag ville också visa att man inte flyttar på folk hur som helst och mot deras vilja (fast jag vet att de har rätt att göra det). När de skulle leta efter en tjänst till mig sa jag uttryckligen att jag inte längre ville vara föreståndare utan arbeta som biträde i stället. Det tog de ingen hänsyn till och då fick det bli så här.

Igår, efter samtalet till hon skulle blivit min chef, kände jag mig nästan lite fnittrig! Som om jag hade gjort något busigt som man inte får göra! Det jag önskar allra, allra mest just nu, är att de två trevliga personerna jag träffade i måndags, får jobba kvar tillsammans. Hon som är föreståndare nu har två år kvar till pension så jag hoppas verkligen hon får stanna där hon är till dess!

Sen hoppas jag att allt löser sig för mig också förstås! Men det känns som det kommer göra det, fast jag vet inte precis hur just nu! Det får framtiden utvisa!

Ha det gott!

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

Lämna en tanke