Svårt att känna att jag är viktig!

2

Det här inlägget har snurrat i huvudet under helgen så jag tänkte att det är väl lika bra att försöka pränta ner orden nu! Många saker här i livet, kan vara svåra och just det här med att känna att jag är viktig, är något jag kämpar med hela tiden.

Självklart vet jag, rent intellektuellt, att jag är viktig för mina nära och kära, men jag kan inte riktigt KÄNNA att det är så. Det här är något jag har funderat på ganska mycket och jag har också lyckats komma fram till varför det är så  i mitt fall. Jag är verkligen helt övertygad om att vi alla är precis lika viktiga. Lorna Byrne har, i någon av sina böcker, förklarat att vi, alla invånare här på jorden, är beroende av varandra och vi är alla sammanbundna med varandra. Alla har sin egen unika uppgift att fylla som ingen annan kan utföra. Fantastisk tanke, att det är så, men kan det verkligen gälla för lilla mig?

20160720_183712

Under min uppväxt upplevde jag, eller kanske till och med “lärde mig”, att jag inte är lika viktig eftersom jag är kvinna. Jag tror att vi är många kvinnor som kan skriva under på att vi upplevt att det vi säger och gör inte alls väger lika tungt som det en man gör och säger. Det här håller verkligen på att ändras nu, men som med alla förändringar, tar det lite tid. När jag var liten, på 60-talet, var det självklart att kvinnan tog det största ansvaret för hem och barn. Så var det verkligen i min familj och min mamma var hemma tills min bror (som är fyra år yngre än mig), började skolan.

Vi är ju alla präglade av vår uppväxt och så också mina föräldrar så klart. Pappa föddes 1927 och mamma 1934. När de växte upp var nog deras fäder inte särskilt involverade i barnens uppfostran. Jag har aldrig träffat min farfar, han dog innan jag föddes och min morfar har jag inga minnen av för han dog när jag var fyra år och vi bodde långt ifrån varandra. När man tänker på hur det var på den tiden och hur det är idag är det verkligen en milsvid skillnad på fädernas engagemang i sina barn.

Bildkälla: Giovani Blank, flickr.com

Bildkälla: Giovani Blank, flickr.com

Pappa gjorde säkert som hans pappa hade gjort (vi gör ju gärna det trots att många av oss säger att vi inte ska bli som våra föräldrar) och han var inte speciellt intresserad av mig och min bror. Vi var nog egentligen lite besvärliga och i vägen för honom. Mamma fick alltså dra hela den tunga biten med hemmet och att ta hand om oss. Det här var förstås inget konstigt, utan så var det bara hemma hos oss. Så redan när jag var liten såg och förstod jag att det mamma gjorde inte alls värderades lika högt som det pappa gjorde. Mamma var präglad av sin uppväxt, där hon hade fått höra att hon inte skulle kunna klara det ena och det andra (i all välmening från min mormor för mamma var lite klen när hon var liten), så hon föll enkelt in i rollen som den som fick göra den som “inte var så viktigt”.

Bildkälla: in pastel, flickr.com

Bildkälla: in pastel, flickr.com

Som högkänslig, fast jag inte visste om det då, noterade jag allt det här och kände av många saker som aldrig sas högt. Jag kan inte minnas att mamma sa vad HON ville göra utan vi alla fick nog anpassa oss efter det pappa ville och inte ville göra. Det här behöver såklart inte vara något dåligt, utan, som jag skrev tidigare, det bara var så. Men det jag i alla fall lärde mig, genom att iaktta och lyssna, var att en kvinna inte hade så högt värde.

Den känslan har stannat kvar hos mig. Alla påverkas av så olika saker, men den känslan slog rot i mig. Även under min ungdom och i de första arbetena jag hade, upplevde jag samma sak. Som kvinna har du inte samma värde som en man, och det du säger och tycker är inte så viktigt och kan enkelt viftas bort. Det som har varit riktigt intressant att iaktta, när jag väl förstått att det har varit så, är att jag har gjort precis likadant som min mamma, i de längre förhållanden som jag haft. Nästan utplånat mig själv och anpassat mig efter min partners önskemål och behov. Jag förstod inte ens att jag kunde ha någon talan!

Bildkälla: Henry Burrows, flickr.com

Bildkälla: Henry Burrows, flickr.com

En ögonöppnare för mig var när jag och mina barns pappa, var på familjerådgivning och vi hade pratat om vad exet ville göra i en viss situation. Då vände sig terapeuten till mig och frågade: Och vad sa du om det? Jag blev helt tyst, för jag hade inte sagt något om den aktuella situationen (minns inte nu vad det handlade om) och inte funderat över att JAG kunde säga något om det.

När jag ser det så här i skrift, verkar det helt sjukt, att jag, på nåt sätt, bara hängde på, som något sorts bihang. Men det var nog där någonstans, vid de orden: Och vad sa du om det?, som jag började förstå hur jag betedde mig.

Jag är helt övertygad om att alla möten vi gör i livet, bra och dåliga, är till för att utveckla oss och ta oss framåt. Självklart känns det inte alltid så men vi lär oss något av alla de människor som vi stöter på. Medan den här texten har snurrat i huvudet under helgen, har jag insett att många av de jag har mött, och umgåtts med en längre tid, har gjort “samma saker” mot mig. Samma beteenden men olika människor. Det här händer så klart för att jag ska lära mig något av dessa möten! Händelserna kommer också att återkomma, i liknande former, tills jag har lärt min läxa och gått vidare.

Så däri ligger grunden till att jag har svårt att känna mig viktig. För att jag är kvinna. Jag har varit så arg, så arg, så arg, många gånger, över saker min pappa har sagt (“Det är under min värdighet att städa!”), saker jag har läst och hur jag har blivit bemött men samtidigt har jag fortsatt att BETE mig som en människa som inte har något värde. “Nä, bestäm ni, det är bra för mig hur som!” “Säg hur DU vill ha det! För mig spelar det ingen roll, jag kan göra vilket som!” “Du får bestämma, det där är inte så viktigt för mig.” Osv, osv, osv…

Men det börjar stå mig upp i halsen, och jag jobbar verkligen på att KÄNNA mig viktig och att tala om hur JAG vill ha det. Jag tycker mig märka att det inte är så farligt att säga hur jag vill att det ska vara. Ingen blir arg! Förvånade kanske, men inte arga! Fast visst är det svårt ibland… Inte ska väl jag… Hur blir det då… Tänk om inte hen håller med… Så arbetet fortsätter… tills jag lär mig inse min egen EXCELLENS och förstår vilken unik och viktig människa just lilla jag är! 🙂

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Hej Helena!-
    Jag kan känna igen mig i det du skriver. Speciellt det när man gör vad en partners vill hela tiden och man utplånar sig själv. Nu är jag singel och tänker på mig själv, gör det jag vill göra utan att få höra. Du borde veta bättre nu är du si o så gammal. Har precis börja en medial cirkel och det är så spännande. Tror att det kommer att göra att jag växer mer i mig själv och förstår mig ännu mer. Ha en bra dag. Mvh Lise-Lotte

    • saharblevdetidag on

      Det låter spännande med medial cirkel! Skönt att du känner att du kan göra som du vill! Ha det gott!❤

Lämna en tanke