Nu så kommer det: inlägget om min ätstörning!

4

Jag har länge varit på väg att skriva ett inlägg om min ätstörning, som jag insåg för några år sedan, att jag har. Men det jag har börjat skriva har inte blivit bra och så har jag tagit bort allt och börjat om. Flera gånger. Det har också känts lite jobbigt att “blotta” sig. Men så idag tänkte jag: “Vad fasen! Det är ju så här jag är! Det är väl inget konstigt med det och jag vet ju att jag inte är ensam.” So, here we go!

Som sagt, för ca tre år sedan började jag inse att jag nog har en ätstörning och det förvånade mig faktiskt att det var så. Men sen tog det nog ett år till innan jag verkligen FÖRSTOD vad den gör, och har gjort, med mig. När man har haft en vana/ett beteende i över 30 år är ju det liksom det naturliga för en.

Min ätstörning har yttrat sig i att jag dövar mina känslor, eller kanske mer tröstar mig, med mat. När jag tänker tillbaka på min barndom så tror jag att det här började väldigt tidigt i mitt liv och jag vet nu var beteendet kommer ifrån. Det känns dock inte så viktigt i det här inlägget utan jag tänker berätta om vad det har gjort med mig och hur jag börjar lära mig hantera det.

I min ungdom var jag oerhört nära att bli bulimiker eftersom jag ofta hetsåt för att döva mina känslor. Jag förstod inte då att det var därför jag åt, utan det har jag insett ganska nyligen. Naturligtvis mådde jag inte bra av stoppa i mig en massa mat/godis/snacks så jag kom på den geniala idén att jag kunde kräkas upp maten jag just ätit och så skulle allt vara okej. Det hela stupade på att jag aldrig lyckades kräkas upp någon mat utan jag fortsatte att äta mycket när jag inte mådde bra. Det här var i mitten av 80-talet och då skrevs det inte så mycket om anorexi, bulimi och hetsätning så jag visste inte att det fanns ett namn på det jag höll på med. Självklart dolde jag det här för min omgivning, som alla missbrukare gör, och jag har hållit mig någorlunda normalviktig genom att träna och hålla koll på vad jag har ätit.

Bildkälla: Slona Karen, flickr.com

Bildkälla: Slona Karen, flickr.com

Sedan jag insåg att jag är en högkänslig person och har läst mycket om vad det innebär, har jag förstått att vi ofta tycker det är väldigt jobbigt att vara hungriga. Det stämmer väldigt bra på mig och det har naturligtvis spätt på min ätstörning. Högkänsligheten gjorde också att jag hade det lite svårt med umgänget med andra när jag var ung, för jag orkade ju inte alltid HA något umgänge. Så klart tyckte folk jag var lite konstig som ibland bara försvann och inte alls ville träffa någon och ibland ville vara med överallt. Just när jag får perioder jag inte vill umgås med någon mår jag oftast lite sämre och det triggar gärna igång överätningsbeteendet. Tänk om jag hade vetat det som ung och kunnat förklara varför jag drog mig undan, men då begrep jag det ju inte själv.

3445840576_3ec3384fc0_o

Självklart har det här okontrollerade ätandet satt sina spår i magtarmkanalen och jag har haft mycket problem med magen genom livet. Det konstiga är att jag aldrig har satt det i samband med hur jag har ätit! Känner mig faktiskt direkt korkad när jag skriver det, men det är väl på samma sätt som att t ex en alkoholist inte inte alltid förstår att det är alkoholen som får hen att må dåligt. Nu för tiden, sen jag uteslöt gluten och det mesta sockret ur kosten, är magen mycket bättre men ändå inte helt bra.

När jag började inse att jag har en ätstörning insåg jag hur otroligt trött jag är på att ständigt tänka på NÄR jag ska äta, HUR MYCKET jag ska äta, VAD jag ska äta och alltid hålla på och kompensera för att jag äter, enligt mig, fel saker på fel tidpunkter. Allt detta tar så oerhört mycket tid och energi och eftersom jag fortfarande hetsäter emellanåt, mår jag väldigt dåligt efteråt både fysiskt och psykiskt. De här mekanismerna är exakt samma som när man är t ex alkoholist så det är bara ett annat sätt att missbruka på.

Bildkälla: flickr.com

Bildkälla: flickr.com

Förra sommaren fick jag, via en blogg jag läser, tips om en bok som heter “Mindful Eating”, av Elin Borg. Den är upplagd som en sexveckors-kurs där man kan lära sig att ta kontroll över sitt ätande, både via övningar i boken och via ljudfiler man laddar ner och den boken har gjort stor skillnad för mig. Jag började med att läsa igenom den rakt upp och ner och jag tyckte metoden verkade väldigt vettig. Man använder sig av KBT och mindfulness för att bli medveten om sina tankar och de mekanismer som triggar igång det beteende man har runt ätandet. Bara genom att läsa igenom kursen (boken) märkte jag att jag började ändra min inställning till mat. Ett exempel på övning i boken är att skriva upp varje dag vad man äter, men viktigare, VARFÖR man äter när man gör det och hur det KÄNNS i kroppen. Det var en väldigt användbar övning för mig! Den gjorde att jag kunde bromsa mig själv, innan jag stoppade något i munnen, och fick mig att reflektera över om jag verkligen behövde äta just då. Nu när jag skriver det här, inser jag att jag behöver läsa boken igen och återuppta en del av övningarna…

20160423_162431

Precis när jag hade jobbat mig igenom övningarna i boken kunde jag känna en oerhörd frihetskänsla! Det var så skönt att kunna släppa en del av kontrollen omkring maten och jag var så lättad. Nu har det snart gått ett år sedan jag började jobba med det här och jag har självklart trillat tillbaka i mitt beteende några gånger. Jag förstår att det här är något jag får jobba med hela livet, men nu vet jag var verktygen finns när jag halkar snett nästa gång.

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

4 kommentarer

    • saharblevdetidag on

      Ja, det är nog otroligt tufft för många, många! För mig har det, som sagt, tagit så lång tid att verkligen FÖRSTÅ, hur jag funkar. Hoppas du hittar DIN, väg och vad som funkar för dig!❤

Lämna en tanke